Begrundande läsning

Har nog kommit in i en farlig ålder, andra slukaråldern. Åkte söderut med många begagnade pocket i bagaget och nu vid hemkomsten när jag ska skriva in läsefrukterna i min läsdagbok upptäcker jag att vissa böcker kommer jag inte ihåg ett dugg av, minns inte överhuvudtaget vad de handlade om. Skrämmande erfarenhet som får mig att tänka på en gammal kollegas tankar om läsningens nyttiga och skadliga verkningar.

I sin tioårsberättelse, 1872, Några ord medanledning av Göteborgs stads folkbiblioteks tioåriga verksamhet kände sig bibliotekarie Reuterskiöld föranledd att bemöta framförda åsikter om vilka böcker som är ”läsvärda för folket”. Han påtalade att det är ” en mycket omtvistad sak, hvad som kan hänföras till begreppet läsvärdt för folket” och att på stora bibliotek som Göteborgs Stads Folkbibliotek, där det är frågan om flera tusen böcker, så väljer var och en vad de anser vara nyttigt för dem. I ett företal, som är betydligt längre än själva tioårsredogörelsen, formulerade därför bibliotekarie Reuterskiöld ”några i korthet affattade anvisningar för att göra läsandet nyttigt och upplysande”:

”Hvad nu grunderna för läsning beträffar, så måste vi erinra oss, att all läsning bör i främsta rum vara bildande och upplysande och sedan äfven i sig innebära njutning och uppmuntran. För att nu läsningen skall vara bildande och upplysande, måste den för det första icke vara planlös, hvilket den blir, då den ej är lämpad efter personens individualitet och kunskaper och ej står i öfverensstämmelse med hvad förut blifvit inhemtadt och erfaret. Den bör ej vara tanklös, hvilket den ofta blir, dels till följe av omåttlighet, hvarom vi nedan skola tala, dels till följe af den flyktighet, som tillhör eller som underhålles af så många och så olikartade intryck. Vidare bör aldrig något läsas, som man ej i minnet bibehåller, ty det finnes ingenting, som mera slappar själskrafterna än ett läsande, hvid hvilket minnet ej anstränges. Vi nämnde nyss omåttlighet, och sådan utmärker läsningen, när böckerna icke läses utan slukas, och när de läses för länge och för mycket…Det är oftast ej de som hafva läst mycket, utan de, som hafva läst väl, som äga förmågan att använda och draga fördel av det lästa i både andligt och lekamligt afseende. Omåttlighet i läsning försätter ofta tillfölje af det spännande innehållet själen i ett slags rus, som kan fullt jemföras med det, som framkallas af starka drycker. Liksom den, som med hela sin själ i dryckeslaget eller vid spelbordet, kan genomvaka en hel natt utan att känna den minsta slapphet, så kan äfven en ifrig romanläsare, kanske på en enda afton, sluka en hel roman, innan den uppkomna tröttheten röjer sig i nervretlighet, olust och förvirring. Rusets följder äro kända, den förslappning det efterlämnar, söker nya alltjemt starkare retmedel; det lemnar alltid efter sig , om ofta upprepas, en dufvenhet och själströtthet, som aldrig kan försvinna. Vår tids menniskor hafva isynnerhet lystnad efter ytliga nöjen och förströelser, efter skandaler och brottmålshistorier samt böjelser och dåliga tidningar och pikanta romaner med försmående af konstens och poesins enkla skönhet. Må vara, att detta till en stor del har sin orsak i tidsandan, men det får äfven sökas i den omåttliga och själsdödande läsning af medelmåttiga och dåliga böcker, hvilka äro de gödningsämnen, hvaraf denna förskämda smak spirar, hvilken smak just återigen just bidrager att framkalla tidens usla litteratur…Brådskande, som allt i våra dagar, är äfven läsningen flyktig, besinningslös och oförståndig. Många människor vänja sig vid att läsa till den grad flyktigt och fort, att det kostar dem den svåraste ansträngning att läsa något med reda och sammanhang. Vänjer man sig vid detta först, så förvärfar man sig lätt konsten att flyktigt och snabbt i tidningar och böcker se igenom saker, som, fastän af underordnadt intresse, måste och bör läsas. Sedan vi nu i korthet nämnt, huru man icke skall läsa, återstår att med några ord omnämna, huru läsningen bör vara, när den skall lända till både upplysning och sann njutning. Man bör därför försöka uppgöra en bestämd plan för sin läsning och dervid isynnerhet först gå till sådana böcker, som afhandla ämnen, hvilka stå i sammanhang med lefnadsyrket, för att däri vinna så mycken erfarenhet som möjligt; sedan kan man öfvergå till något ämne, för hvilket man känner mest håg och fallenhet, men man bör då alltid söka för sig sjelf uppgöra en viss ordning, i hvilken man ämnar läsa, Den första bok man bör läsa, bör var en allmän öfversikt af det ämne, som skall studeras, hvarigenom en allmän öfverblick erhålles och bekantskap göres med det föresatta ämnet. Efterse först författarens namn och sök att om honom få all möjlig kunskap; läs sedan företalet och se, hur författaren sjelf uppfattat sitt ämne och börja därefter med första kapitlet. Om då det finnes något i stilen, i uppfattningen eller i framställningen, som ej är riktigt sant eller godt, så behöfver man ej fortsätta med läsningen, ty om man smakar på en butelj vin, så behöfver man ej dricka det hela för att finna att det ej är godt utan man afgör det genast. ”

Får trösta mig med att läsning som drog tillhör de mindre farliga. Allt detta tal om läsfrämjande utgår från att läsning är något i sig gott men det är ingen självklarhet. Hur, varför och vad man läser är åxå viktigt att ta in i debatten. Bibliotekarie Reuterskiöld var en gammal stofil redan i sin livstid, men hans tankar om sättet att läsa tål att begrundas.

Ingrid Atlestam