Av filosofen Foucault minns jag framför allt två saker. En var att vi deltar, vare sig vi vill eller inte, i samhälleliga diskurser, och bara en diskurs kan dominera på en gång. Sedan mitten av 1980-talet råder en privatekonomisk, individuellt inriktad diskurs. Alla som tänker utanför diskursen, dvs utanför ”boxen”, blir antingen hånade eller skrattade åt, eller kallas bakåtsträvare, och blir utfrysta, alternativt arbetslösa. Så menar Foucault.
Att säga ”höj skatterna” är ett sånt exempel. Eller att bättre miljö kostar pengar? Avveckla kärnkraften? Vilken politiker idag vågar föreslå något sådant? Jo, flera kommuner och landsting måste idag höja skatterna, för att inte ramla utför det man i USA kallar det ”fiskala stupet”. Men det är snarast en omvändelse under galgen, det har blivit för många hål som nödtorftigt måste lappas.
Stockholms sjukhus är idag så dåligt städade och illa skötta att de betraktas som hälsofarliga. Kollektivtrafiken fungerar bara nödtorftigt och ibland, miljoner kronor slängs i sjön när pendlare sitter fast på tåg som inte fungerar, eller fördriver tiden på perrongen läsande tidtabellen, som aldrig fungerar. Daghemmen har inte möjlighet att se efter barnen längre, flera fall av ”borttappade barn” har rapporterats. Hur våra gamla har det på sina ålderdomshem vågar jag bara inte tänka på. I glesbygden lägger man ner polis och brandkår. Men media drar ju bara fram det negativa. Så illa kan det väl inte vara ändå?
Man kan ju tycka att det här med ”meröppna bibliotek” är ett sorts sätt att tänka utanför boxen? En fräsch idé? Men jag ser det mer som ett smart sätt för kommunen att spara pengar på sikt. Så kan biblioteken ändå göra lika mycket jobb som förut, till lika låga löner, och med lika många anställda som förut. Ser radikalt ut, framåtsträvande, tekniskt avancerat, får säkert pris också. Att biblioteken utrustas med övervakningskameror nämns däremot sällan i debatten. Och det här med sociala medier? Låter fluffigt. Ja, det ser ju också bra ut, för det kostar ju inte skattebetalarna ett öre mer i skatt, men innebär merarbete för bibliotekets personal. Det låter ungdomligt. Och det rimmar ju bra med personallösa bibliotek, för det mesta kan ju göras med en dator hemifrån köksbordet eller på ett internetcafé, både av bibliotekets personal och låntagarna. Så kan vi spara arbetsrum på jobbet också. För det lär bli mycket ”arbeta hemma” i framtiden.
En gång ansågs kollektiva lösningar vara de bästa. Den som tänkte utanför boxen på 1970-talet blev också skrattad åt. Lite som man gjorde åt Jan Stenbeck, en lustig prick som kom från USA, en lustigkurre som vågade skoja med reportrarna och tyckte det var roligt att tjäna pengar. Sen la han ner hela stålproduktionen i Fagersta, som plötsligt fick Sveriges högsta arbetslöshet, och sen skrattade ingen mer, utom aktieägarna och Jan Stenbeck. Men nog tänkte han ”utanför boxen”.
Lionardo da Vinci gjorde det definitivt. Han hade tur som hade en framstegsvänlig hertig av Milano som vågade satsa på hans flyttbara broar och luftballonger och andra tokerier. Men flygplan? Nej, där gick gränsen till och med för en renässansfurste.
Att tänka utanför boxen kan alltså leda till fantastiska resultat, som ofta är långt före sin tid. Men det kan också leda rätt ner i avgrunden. Så menar t.ex. filosofen Zygmunt Bauman – att förnufts-, nytto- och rationaliseringstänkandet under 1930-talet var en bidragande orsak till den effektiva utrotningen av judar, homosexuella och romer under andra världskriget. Och när det inte finns några bromsklossar som säger stopp längre, ingen som vågar ställa sig upp och säga nej, då kan det leda hur fel som helst. Vi närmar oss redan idag vad som planeten miljömässigt är kapabel att klara av. Miljöhänsyn? Nej, det kostar för mycket. Mänskliga rättigheter? Ja, ett uttalande går bra, så länge det inte kostar några pengar. BiS arbete i Västsahara förenar vackra ord med handlingskraft, till ett land fortfarande olagligt ockuperas av den kungliga diktaturen i Marocko.
När Nick Jones i en artikel i Biblioteksbladet talade om tradition och förnyelse, och att inte ”kasta ut barnet med badvattnet” så hade han fullständigt rätt. Folkbiblioteken kan i år fira sitt 214:e år som bildningsinstitution, om vi räknar starten från 1799, då kyrkoherde Hjortzberg i Kjula i Sörmland startade ett sockenbibliotek för sina kyrkobesökare, och friherren Rutger MacLean ett liknande på sitt gods i Svaneholm i Skåne. Folkbiblioteken, ja även vetenskapliga bibliotek, står med ett ben i traditionen och dess värderingar, och med ett i den digitala framtiden. Det svåra är att få ”hårt” och ”mjukt” att utvecklas tillsammans och inte utesluta varandra. Både retro och digitalt, skulle man kunna säga, och helst i en aptitlig kombination.
När jag på 1980-talet arbetade på Tumba sjukhus hade jag en riktig bokslukare på långvården som läste deckare, min kollega Leif minns henne säkert. Hon läste fem deckare i veckan, och mindes dem alla! (Vad hon hade på långvården att göra vet jag inte, men det var ju tider när det fanns gott om pengar även inom landstinget.) Jag tror jag lånade in deckare från hela Stockholms län, retro eller inte (och det ordet fanns inte då, allt jag lånade in var mer eller mindre retro, och såg sådant ut). Om jag lånar två begrepp från omvårdnadsforskning så var det ”caring” jag sysslade med, inte ”nursing”, det stod den professionella personalen för.
”Caring” är det ”mjuka” inom sjukvården, det arbete som inte kan mätas med kalla siffror, medan nursing definieras som det kliniska, medicinska arbetet. De gånger min patient var nöjd med sina böcker var jag själv nöjd (och jag tror på slutet hon accepterade böcker som bara varit lästa av henne själv en gång). Jag tror jag gjorde en viss nytta.
Låt oss hoppas att mötet mellan bibliotekarie och besökare kan fortsätta på det sättet, i en litterär miljö, ”in real life”. Datorerna kommer inte att kunna lösa sådana intrikata problem. Om man fick önska något gott för framtiden så vore det ännu mera personal som kan arbeta med vad man på 1930-talet kallade för ”extenstivt arbete”, det vill säga ägna mycket tid åt varje ny kund på biblioteket. I de sociala ingenjörernas värld (fjärran från biblioteksgolvet) är låntagaren bara ett nummer, en siffra. I de flesta politikers värld bara en kostnad man helst vill bli av med. Men i vår lilla biblioteksvärld här nere på golvet så har varje låntagare ett ansikte, en kropp, ett utseende och en mening med sitt besök. Om denna ”mening” vet vi inte så mycket. Men så fungerar världen på en liten filial eller en bokbuss, ett skol- eller ett sjukhusbibliotek, ja även på en universitets- eller högskolefilial.
Man talar inom omvårdnadsforskningen om tillit och förtroende. Det är sjukhustermer, men vi på biblioteket kanske är den mentala hälsans sjuksystrar? Det är något att bygga vidare på, och det är inte minst på filialerna och skolbiblioteken, de små enheterna, som ett sådant förtroende kan byggas upp. Förtroende bygger på ”socialt kapital”, konstaterar Svensk biblioteksförening 2008. När det gäller synen på t.ex. flyktinginvandring och svenskar med annan hudfärg än vit spelar bildningsnivå en stor roll. En bildning man utan tvivel erhåller på biblioteket, i hemmet, i media och i skolan. Att vuxna läser för sina barn är av avgörande betydelse för skolresultaten. ”Det framstår därför som en utmaning att söka få även ickeanvändare till biblioteken och låta dem uppleva god service” slutar rapporten.
BiS fortsätter att uppmuntra till detta goda, folkhälsliga, småskaliga, och rättvisa biblioteksarbete även 2013. Och att våga skriva och tala om det.
Mats Myrstener
BiS 