Annika Östberg har något att lära oss

Annika Östbergs självbiografi Ögonblick som förändrar livet kom 2011. Det är inte bara en välskriven och intressant dagbok från de 28 åren i ett kaliforniskt kvinnofängelse, med långa beskrivningar av förödmjukelser och övergrepp.

Det är också ett dokument som skulle kunna vara en lärobok i aktiv Mindfullness. Annika Östberg har accepterat sitt liv, och för länge sedan accepterat att hon ska stanna innanför fängelsemurarna för alltid. Hon finner ändå en säregen styrka i sig själv, i de små händelser som utgör glädjen under en dag: skuggan av ett träd genom fönstret, molnen på himlen, en hund som skäller, möten med de många kvinnor som hon lär känna som vänner och kamrater.

Ett speciellt möte är med en av Charles Mansons kvinnor, som på fängelseområdet tillåtits bygga en indiantipi, där hon bränner offergräs och mediterar. Här finner Annika en stillhet och frid som verkar närmast absurd i det kaotiska fängelselivet, där flera tusen kvinnor rör sig på ett område hopträngda som på en kycklingfabrik, ständigt förföljda av vakternas hån, svordomar och batonger.

Men Annika lär sig med stoiskt tålamod att utstå alla trakasserier, som bara är ämnade att få henne att reagera aggressivt, så att vakterna kan få glädjen att låsa in henne i isoleringscell och ”få henne för sig själva”. När Annika är nära att dö av blodförgiftning gör sjukvårdspersonalen allt för att hon ska duka under. När hennes son Sven dör i en bilolycka 18 år gammal håller hennes värld på att gå sönder. Hennes egna tillhörigheter ryms i en vanlig kartong, och fångarna flyttas ofta runt från cell till cell för att inga känsloband ska uppstå.

Var hon får kraften ifrån är svårt att säga? Själv säger hon att det är stödet och solidariteten med de andra livsdömda kvinnorna som ständigt omger henne, deras kärlek, medkänsla och stöd. Utan dom hade hon inte klarat en enda dag, skriver hon. Hon känner deras sympati även i isoleringscellen.

Den ”tysta diplomati” som den svenska regeringen för under hennes första år i fängelset leder ingen vart. Det är först när hennes egen mamma resolut agerar som det svenska konsulatet i Kalifornien börjar pressa de kaliforniska myndigheterna. Först då får hon det något bättre i fängelset. Hon arbetar också fackligt för bättre förhållanden för kvinnorna i fängelset, och får med tiden en stark ställning som är svår att komma åt från vakternas sida. När hon till slut får lämna fängelset för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff i Sverige, känner hon det som ett svek mot de andra kvinnorna.

Med sitt lugn, sitt tålamod, sin sinnesnärvaro, sitt mod, känner jag en beundran inför henne som inför en Nelson Mandela eller en Mahattma Gandhi. Det amerikanska samhället, så fyllt av hat och bitterhet och våld, fördunstar inför Annika Östbergs trofasta (svenska?) övertygelse om medmänsklighet och kärlek. Även en människa som i sin ungdom begått oförlåtliga brott måste få en möjlighet att få förlåtelse. Eller är det bara en kristen dygd?

När hon lämnar USA 2009, känner hon det i varje fall som ett ”Guds mirakel”.

Mats Myrstener

(PS Annika Östberg dömdes för medhjälp till två mord, till livstid, ”tio år och uppåt”, utan någon bakre gräns. En av hennes vänner i fängelset hade avtjänat ett liknande straff, och var inne på sitt fyrtionde år när Annika lämnade, eller i tysthet smugglades ut från, Kalifornien. In i det sista trodde hon att den kaliforniske guvernören skulle böja sig för den högröstade grupp av främst anhöriga som förespråkar dödsstraff och livstidsstraff i Kalifornien, och stoppa hennes utvisning.)

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s