”Mamma som Gud” (2010)
”Eftersom Gud inte kunde vara överallt så skapade han mamma” (judiskt ordspråk).
Boken handlar om M:s mor, mormor och farmor. Farmor är från den tysktalande delen i Transsylvanien, av judisk börd, M. bor hos mamma i Bukarest. Mormor på landet odlar silkesmaskar. M. var där mycket som ung. Ansträngt förhållande till mamma, pgr av fadern.
Mamman dör på 1980-talet, M. försöker få visum till Rumänien. Hon talar med statyerna och ber om råd av bl.a. Linné. Hon bevakas av Ceaucescus spioner. Planeterna kolliderar med varandra på himlen, stora och lysande som väldiga stjärnor. Hennes sista minne från mamma blir den broderade vita blusen hon fått. Hon kan aldrig gå på begravningen.
Männen, farfar, morfar, far, alla hade dött i krig, berusat sig med sprit o kvinnor, begått självmord. Hon skriver: ”På rumänska är både livet och döden femininum. Två skrämmande kvinnor, tvillingar, men ack så olika. Båda erotomaner i sin vilja att älska människor till döds.”
Hon återkallar sin födelse 1942. Hennes mor hade velat göra abort under kriget, men det vägrades (av religiösa skäl?). Det var fattigt. ”Ingen hade råd att fira jul eller nyår.” Hennes pappa hade lämnat mamma med en annan kvinna. Det snöade mycket. Farmors ena son var nazist och officer i tyska armén, Rumänien nazifierat av ”Järngardet”. 12.000 judar hade skjutits. Mormors hem på landet med sina ikoner var ”som ett rymdskepp i vilket mormor och morfar och de fem barnen hade färdats under lång tid”. Silkesmaskarna blir som ”en svävande nebulosa som strävade mot skyn för att binda samman det som var svagt men inte lätt att krossa med det som var starkt men kunde brista.” Liv och död, svagt och starkt.
Pappan hade svårt att få jobb pgr av farmors tyska härkomst. Han började med svartabörshandel. Han var en vagabond som hade svårt att sitta still. Mamma hade också långt tjockt hår, som hon klippte och sålde till frisören. Håret blir en tunn men seg stege som man kan klättra på ända upp till himlen. Mamma hade dåliga nerver. Farmor höll humöret uppe med sin judiska burdusa humor. Kallar M. ”Mein Herz”. Mamma jobbade på ett siden- och hampaväveri. De ville börja silkesmaskodling mitt i Bukarest. Då behövde man mullbärsträd, vars blad maskarna äter.
Mamma var en ”krigisk natur”. Människor präglades av krig. Gabriela slåss med pojkarna på skolgården. Hon träffar en pojke, Feffe, som bor på vinden till en bokhandel. Huset var en levande kropp, ”gömt bland blåa träd med gula sidenpäron (rumänska flaggan) och kvittenträd med lena fjuniga frukter/… /molnen ovanför som var båtar fullastade med havsmänniskor och småapor”. Över det hela ruvar ett bedrägligt lugn. Språket är också som en levande kropp, ett levande liv som kan insjukna och dö.
Farmor hade puckelrygg och kallades för häxa. Hon spelade piano och levde på sin lilla änke-pension. Gabriela var duktig i skolan men faran lurade ständigt bakom hörnet, pappans mystiska död som ”folkfiende”, och farmors nazistiska förflutna. Mamma blev sjuk och hamnade på sjukhus efter pappans död.
M. minns somrarna med silkesmaskarna hos mormor på landet. Nenna och Marian var ett ungt par som älskade varandra. Han var stridspilot. Nenna sjunger, musikens makt är stor. Mormor gav de döda pupporna till svalorna. M. har brutit armen men får den omlindad med silkesbandage och ligger i det doftande höet i ett uthus.
Ett lyriskt språk med insprängd poesi. Apollofjärilar. Blåvingar. Fåglar. Tiden upphör att finnas till, förr och nu är bara hållpunkter i den eviga tråden. Mullbärsträdets blodröda frukter. Hästarna. Feffe lekte stryplekar med kamraterna, och hängde sig sen på vinden. ”Ensamheten var en liten ö omgiven av dagens hotande vågor.”
Gabriela besöker ett hus på Artillerigatan där hon bodde när hon kom till Sverige. ”Idag lever vi, men imorgon har vi blivit en berättelse, allt mänskligt liv en enda lång berättelse.” ”Det fanns njutning i smärtan, i det grymma och fula, i längtan efter det sköna och goda.”; ett stöd får hon hos den judiska församlingen i Stockholm. Vetskapen om att ”meningen med mitt liv och andras enbart är den att vi finns”/…. /”tack vare mödrarnas mod och kärlek till livet”!
Stockholms vattenspeglar. Hon ser sin mamma i allt, i det kokande vattnet, i äpplena, brödet och mjölken, i kryddorna, i det evigt gröna gräset. Munnen är en ros, med tänderna som taggar och skärvor. Mamma smakade alltid på maten först innan hon gav M. den i munnen. Mamma var Gud. M. kan inte acceptera att hennes mamma kan dö. (M. har inga egna barn men fick många missfall).
Mamma är kremerad i Bukarest. Fantasi och drömmar fyller livet. Gabriela engagerar sig i en grupp som vill skydda träden i Bukarest. Kusin Marian försöker fly men blir nedskjuten och arkebuserad. Människokroppen är skör. Efter kriget är mormors by nedbränd, kyrkan sönderbombad. En mantel av silke som byborna vävt till kyrkan blir konfiskerad av staten. Mamma ger, som träden som ger silkesmaskarna sina blad. Hennes farfar dog ung i första världskriget. Polisen hugger sedan ner träden på Giurgiugatan. Farmor som fött fem barn, ligger död i sin säng. Händerna med sina ådrade fingrar liknar gamla rötter med fäste i jorden. Allt gott sker genom kärlek.
När hon jobbar på en tidning i Bukarest kommer fotografen Lütfi Özkök dit från Stockholm. Genom honom får hon kontakt med maken i Stockholm, en annan landsförvisad europé. Hennes dikter publiceras i Sverige, med förord av Artur Lundkvist. Hon blir avlyssnad i Bukarest, breven öppnas. Hon förhörs på polishuset. Något gnager, mammans agg mot fadern. Drabbas av flyktingens skuldkänslor, ”varför just jag”? En dödens oåterkallelighet, men också hopp om ett nytt liv. Nytt land, nytt språk. Mamma tar hand om hennes efterlämnade saker.
”När två rider på samma häst måste den ene sitta bak” lyder mammas visdomsord. Gabriela underordnar sig kärleken i det nya landet, kärleken som bara ger, även om den inte får något tillbaka.
När hon lämnar Rumänien 1975 ska det dröja 20 år innan hon kan återvända. Då är alla hennes släktingar antingen döda, eller ”andligt frånvarande”. Själv har hon inte ”fallenhet för ett lyckligt liv”. Hon lever mer med de döda än de levande. Hon vill som silkesmaskarna ge ifrån sig det vackra i livet, livets långa vita silkestrådar. Innan RC:s plötsliga död ger han ut en faksimilbok av bröderna von Wrights Svenska fjärilar. Den bär hon med sig. ”Att leva med träd, blommor och maskar därför att naturen håller ihop allt i ett nät av förbindelser.”
Hon går till fjärilshuset i Hagaparken. Ekarnas sorl där påminner om silkesmaskarnas frossande på ekblad i Rumänien. Fjärilarnas korta liv. Träden berättar om mamma.
Mats Myrstener
BiS 