Språk och bibliotek hör ihop!

Läste om en intressant bok i dagens DN, Daniel Everetts Language: the cultural tool  (ännu ej på weben). Det handlar om pirahã-folket i det inre av Amazonas, i Brasilien. De kommunicerar genom att vissla, men saknar enligt Everett ord för siffror och färger, deras språk grundas på deras liv i naturen och i skogen. Språket är ett verktyg, ”I kraft av vilka vi är och de utmaningar vi stått inför har språket utvecklats som ett verktyg för att lösa vissa utmaningar, som att få mat på bordet – och att leva ett bra liv.” Everetts teorier diskuteras inte minst för att de avvisats av Noam Chomsky som ”charlatanerier”.

Vi pratade om det och kom fram till att språk och människa hör ihop, vi går genom olika stadier, och att det muntliga berättandet – det som skapar sagor och myter och berättelser, hör till ett senare stadium i människans utveckling. Någon, någon gång, ställde den första frågan: Varför? Och sedan började stenen rulla.

Jag tänkte på vad man läste i litteraturhistorien, Vladimir Propps ”Undersagans transformationer”, som påstår att alla folksagor utgår från 12 arketyper, urberättelser. Erich Auerbachs ”Mimesis” som jämför Bibelns berättelser med Homeros (som hade alla de antika gudasagorna aktuella), eller religionshistorikern Mircea Eliade, som menade att författarna är dagens sagoberättare, och samtidigt de som skapar nya religiösa myter och berättelser i en avkristnad värld. De är bron över till det muntliga berättandets fantastiska tanke. och symbolvärld.

”Jag berättar en historia för dig, och så låtsas vi bägge att den är sann”, det var litteraturhistorikern Staffan Björcks beskrivning av det litterära kontraktet – det mellan läsare och författare. Björck var en av de första i Sverige som upptäckte Tolkien, han skrev om honom redan 1968 i Dagens Nyheter, första gången jag hörde talas om namnet. Sen sträckläste jag Sagan om ringen som utkommit i Gebers pocket, sommaren 1969 på en språkkurs i St Malo i Frankrike.

Kanske är en av bibliotekens uppgift idag att återerövra det muntliga berättandet. Utan det kommer ju litteraturen att försvinna. När vi slutar fråga ”varför”? Och att ”bildning” inte är något fult, något som bara intellektuella svänger sig med. De muntliga berättelserna har förts vidare från generation till generation, ofta genom sagoläsande när vi var små. Eller från mor- och farföräldrar till barnbarnen. Att läsa utvecklar språket, det är ju känt, men även det muntliga berättandet utvecklar oss människor. Blogg och twitter är nog bra, men det finns inget som slår en sagoberättare ansikte mot ansikte med en förväntansfull lyssnare.

Sen kan vi ju bägge låtsas att det är sant. Eller bara roas av det fantastiska.

Mats Myrstener