Sir Thomas Mores ‘Utopia’, som utkom 1516, är måhända den första boken om utopisk socialism, där författaren skildrar en välordnad stat utan furstar, där alla delar egendomen gemensamt, och religionsfrihet råder.
En liknande utopisk klassiker är utan tvekan den franska adelsdamen Christine de Pizans ‘Kvinnostaden’ som utkom under högmedeltiden, 1405. Hon var 250 år yngre än sin berömda föregångare, abedissan Hildegard av Bingen, men 200 år äldre än Sor Juana de la Cruz, som nobelpristagaren Octavio Paz skrivit en bok om.
Christine de Pizan verkade i en miljö där den s.k. trubadurpoesin var allmän, och provencalskan den höviska lyrikens språk som även Dante lärde sig. Hon var inte rädd för att vädra sina åsikter, och vände sig särskilt mot författarna till den djupt kvinnofientliga ‘Romanen om rosen’ (som Umberto Eco hänvisar till). Hela den debatten om kvinnans väsen (enligt den katolska kyrkan ägde ju inte kvinnan någon själ) har gått till historien som ”La querelle de la Rose”.
I Kvinnostaden ger Chrstine sina belackare svar på tal, och visar hur ett samhälle styrt av bara kvinnor kunde se ut. Hon byggde på Bocaccios ‘Om berömda kvinnor’ men sätter sig själv som subjekt, kanske för första gången i litteraturhistorien. Förnuft, rättrådighet och rättvisa styr hennes stad, högst tronar Jungru Maria, och som vaktpost utser hon krigardrottningen Semiramis.
Med Carin Franzéns ord ”återerövrar hon språket till kvinnan”. Översättningen av Kvinnostaden, av Jens Nordenhök, har utkommit i år på förlaget Ersatz.
Mats Myrstener
Läs mer om Kvinnostaden: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article15244449.ab
BiS 