Charles Dickens föddes för 200 år sedan. Men den moderna europeiska romanen föddes inte med honom. Kollegan Daniel Defoe var född omkring 1660, och Samuel Richardson redan 1689, Jane Austen 1775, George Eliot (pseud. för Mary Anne Evans) 1819, systrarna Brontë ung. samtidigt.
Det är här den moderna romanen föds, i Storbritannien, den som på 1900-talet blir film, radio- och TV-serier. Den här sommaren har vi på kort tid sett Dickens självbiografiska skildring David Copperfield och tidigare även Lysande utsikter, Jane Austens storverk Stolthet och fördom, och Förnuft och känsla, samt Emily Brontës Svindlande höjder på bio och TV och systern Charlotte Brontës roman Jane Eyre från 1847 .
Det är övergången från upplysningstiden (Rousseaus och Defoes moralfilosofi, Richardsons brevromaner) till romantiken (Goethe, Eliot, Brontë), och till realismen (Dickens, Victor Hugo, Balzac, Zola), där en författare som Jane Austen med nödvändighet hamnar mitt emellan. Hon står vid ett vägskäl, en av många kvinnliga författare vid denna tid. Ska hon välja känslans och romantikens väg, eller förnuftets, det som hörde 1700-talet till? Ska hon gifta sig med den mystiske men okänslige Mr Darcy (här förebådas den skabröse Mr Grey från 2000-talet, liksom i Richardsons Mr Lovelace) och därmed rädda familjen från ruin och fattigdom? Eller följa hjärtats intuition och inte lyssna till dess varnande röst?
Det är ju dilemman som ekar ända fram till vår tid. Upplysningstidens pekfingrar är väl närmast bortglömda, utom av somliga bibliotekarier och 1968-romantiker, men romantik och realism blandas friskt inom populärlitteraturen, ju mer och smaskigare desto bättre. Det kände redan Dickens, liksom den 25 år äldre Alexandre Dumas, väl till. Dickens spar inte på det sentimentala, på det utstuderat grymma, på det övermåttan goda, på ett sätt som skulle varit en Jane Austen fullständigt främmande. Under deras tid växte romanproduktionen ut till närmast industriella mått, det tjocka trebandsverket blev den vanliga publiceringsformen i England, följetongsromanen i tidens dagspress naturligtvis, och Dumas startade en produktion med hundratals medhjälpare, som gjorde honom till miljonär i romanskrivande.
Vad är då ett bättre motgift mot dagens tårdrypande sentimentalitet och bullrande naturalism i populära media, än att långsamt läsa en oändligt omständlig och ordrik roman av Jane Austen på gediget papper (eller på läsplatta)?
Tre av Sveriges mest sålda författare från 1800-talet var Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén, och Marie Sophie Schwartz. De sålde, utlånades på biblioteken, och översattes till engelska, tyska, franska. Idag torde bara Bremer ha överlevt tidens tand? Eller vad säger bohuslänningarna? Den store Viktor Rydberg, tidigt verksam i Göteborg, vann för övrigt sina första skrivarspån som följetongsförfattare i bl.a. ”toalettkalendern” Aurora!
Vi bör hågkomma Charles Dickens inte minst för hans insatser för de brittiska folkbiblioteken. Han kom själv från fattiga förhållanden, och var en av tillskyndarna till den brittiska bibliotekslagen 1850 (The Ewart Act) som byggde på skattefinansiering, och till det stora folkbiblioteket i Manchesters öppnande två år senare, då Dickens talade.
Poeten Walt Whitman i USA skriver vid samma tid. i diktsamlingen Leaves of grass
”Jag har ingen stol, ingen kyrka, ingen filosofi,
Jag ledsagar ingen till middagsbordet, biblioteket, börshuset,
Men jag leder var och en, man som kvinna, upp på en bergsknalle
/…/ pekar ut kontinenter och landskap, och en vanlig enkel landsväg
Varken jag eller någon annan kan färdas den vägen åt dig,
Du måste färdas den själv”
Orden skulle kunna vara Dickens egna. Eller Jane Austens.
Mats Myrstener
BiS 