Arbetarnas bildningsförbund firar 100 år, men det är ett jubileum man inom arbetarrörelsen nog helst vill tala tyst om. I övriga Sverige torde det också passera utan stora kommentarer. Och mycket vatten har ju flutit under broarna sedan Oscar Olsson startade den första studiecirkeln i Lund 1902, och ABF grundades tio år senare.
På Svenska Dagbladets ledarsida tyckte man att det nu var dags att bevilja hundraåringen en välförtjänt folkpension. Det skulle nog många inom ”rörelsen” ockcå vilja. SvD:s Maria Ludvigsson önskade sig bildningsideal som börjar hos individen, inte i kollektivet. Studiecirkelns form kändes inte riktigt ”2010-tal”.
Tyvärr tror jag många inom biblioteksvärlden håller med henne.
Men jag tror de missat det väsentliga i den revolutionerande studieform som studiecirkeln är. I bästa fall ett samtal mellan jämlikar, där alla kommer till tals, öga mot öga, under ett klokt cirkelledarskap. Formen borde egentligen passa 2010-talet, i digital form, alldeles utmärkt. Många bokcirklar bedrivs på nätet idag just i den formen.
Men ordet ”folkbildning” har också fått en skämmig stämpel av översitteri och förmynderi som det inte alls förtjänar. I begynnelsen talade pionjärer som Rickard Sandler, som kom att personifiera ABF:s utveckling till sin avgång som ordförande 1938, och Oscar Olsson gärna högstämt om ”självkännedom”, ”självinsikt”, och ”självaktning”. Men även om att läsa på ett begrundande sätt, som Ronny Ambjörnsson menar kom från väckelserörelsen. ”Det samtal som individen för, dels inom sig själv, dels med andra individer”.
Det må låta omodernt, men är det i själva verket inte. Att känna sig själv genom andra har ända sedan Antiken varit ett folkbildningsideal. Den svenska studiecirkeln har blivit en exportsuccé, och bedrivs idag i många andra länder. Den är så självklar inom modern pedagogik att det inte ens brukar nämnas. Förmodligen har den varit lika viktig för bildningsfrågan som August Strindbergs skrifter, men knappast lika uppmärksammad.
Olof Palme talade gärna om ”studiecirkel-Sverige”. Idag besöks ABF:s olika evenemang av 5 miljoner personer om året (må vara att samma personer säkert går mer än en gång). Varför är då jubileet så obekvämt för arbetarrörelsen? Förmodligen för att de ideal pionjärerna talade om, idag ha glömts bort eller ses över axeln som gamla och förlegade. En tragisk felbedömning, men icke desto mindre.
Det har att göra med en del av socialdemokratins historia som man gärna inte vill tala om. Utbildnings- och kulturfrågor lämnades tidigt över till liberala krafter. Det fanns en grundläggande konflikt: Agitatorn August Palm misstrodde de högskoleutbildade och som han tyckte snobbiga kring Branting, och kallade dem föraktfullt ”intelligentsararna”. För honom var magfrågan viktigare, man skulle först få äta sig mätt och få en dräglig ekonomisk lön för mödan – sedan eventuellt sätta sig på kvällsskolebänken.
Redan på partikongressen 1908 avslogs därför förslag till stöd för arbetarbibliotek och arbetarfolkhögskolor, där Brunnsvik visserligen var den första men där lärare som Karl-Erik Forslund och senare Torsten Fogelkvist snarast ideologiskt var liberaler.
Undermeningen var att partiet snart ändå skulle få den politiska makten i Sverige, och då också kunna styra utbildnings- och kulturfrågorna. Riktigt så blev det dock inte. Idag saknar arbetarrörelsen, till skillnad från början av 1900-talet i stort sett press, bokförlag, skolor, nyhetsbyråer och kulturpolitik. Man är därmed i händerna på kulturmoguler som Bonniers och Stenbeck
Idéhistorikern Bernt Gustavsson har talat om tre historiska inriktningar på socialdemokratins bildningssyn. Först den borgerligt ”klassiska”, grundad på studier i klassiska språk och kultur, representerad av utbildningsministern Arthur Engberg, som många inom rörelsen, inte minst inom ABF och Brunnsvik, stod för på 1930-talet.
Den inriktning som emellertid fick mest gehör inom gräsrötterna var den nyttoinriktade ”medborgarbildningen”, som kom att utvecklas på Brunnsvik och som var av mer praktisk natur, den typ av bildning som Ronny Ambjörnsson så målande beskriver i sin bok Den skötsamme arbetaren. Den handlade inte minst om att kunna fylla i blanketter, förstå lagar, skriva mötesprotokoll, och föra kassabok. Nog så viktigt för ett parti som på 1930-talet tog över den politiska makten i hela Sverige, ända ner på kommunnivå.
Kultur- och bildningsfrågor skulle sedan liksom lösa sig av sig självt verkade man mena. Andra världskriget svetsade de stora politiska partierna samman, och efter kriget rådde närmast nationell konsensus om vad som skulle förmedlas på skola och universitet. När skolor och folkbibliotek kommunaliserades 1989 försvann också möjlighet till statlig kontroll. Kanske på gott men också, ur många aspekter, på ont.
När Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek till hösten lämnar Norra bantorget bryts en över hundra år gammal tradition. Husen, Upplandsgatan 2-4, förvaltas av Folkets Hus AB och ska bli hotell. Samma företag som förvaltar Norra latinläroverket, vars skolgård i sommar blivit ett gigantiskt öltält i regi av TV4.
Tidigt fick mag- och pengafrågorna styra inom arbetarrörelsen, med viss rätt, för motståndaren var välorganiserad, och är så än idag. Folkbildningsfrågorna ansågs nog vara lösta på 1970-talet – alla gick ju i skola och gymnasium – och folkbiblioteken och folkbildningen gick skilda vägar. Enligt min gamle lärare Åke Åberg för att man inom folkbildningen mer och mer slutade använda böcker. Bildningsbegreppet, liksom det töjbara kulturbegreppet, blev allt större och större, det kunde lika bra handla om folkmusik och korgflätning som turistspanska eller kurser i att använda skrivmaskin.
Idag är begreppet folkbildning snarast tabubelagt. Ungefär som att tala om ”klass”. För vad är en ”bildad person”? Olof Lagercrantz menade t.ex. att den mest bildade person han träffat var en åländsk fiskargubbe, en stor och egenartad filosof som inte hade läst en enda bok i hela sitt liv.
Kanske ville Lagercrantz provocera den borgerliga läsekretsen? Ungefär som Strindberg i det berömda uttalandet om att man behöver ”bränna bibliotek” då och då? Förmodligen ett av den stores mer ogenomtänkta uttalanden.
Idag när till och med kulturministern hellre talar om ”underhållning” än om kultur och folkbildning så är varje litet bidrag i motsatt riktning berömvärt. Om det nu skulle finnas någon motsättning? För vad är att ”känna sig själv” egentligen? Det bottnar i individens fördjupade kunskaper, men kan inte utvecklas annat än i sällskap av andra, så vida man inte vill bli en självbespeglande eremit i skogen.
Allt som går under ytan på det rent underhållande för stunden är nog berömvärt. Där har Arbetarnas bildningsförbund en verklig utmaning inför de kommande hundra åren. Rickard Sandlers maningsord förpliktar.
Mats Myrstener
Läs mer om ABF:s grundande, se länk
BiS 