Strindbergsår

Bukowskis auktionsfirma ställde ut Strindbergs tavlor, 26 stycken – förvånansvärt små – och två små skulpturer. Men bara mellan 3-6 juni, och bara efter 120 kronor i inträde och en kö på 30 minuter. Tavlorna – välbevakade med pansarglas och vakter – betingade mångmiljonvärde. Att vi alls fick se dom, vi få stockholmare som var där, kan vi tacka Bukowskis för. Se där moderat kulturpolitik i sin kärna.

Att Strindberg alls uppmärksammas i år, hundra år efter sin död, kan vi tacka många trägna kulturarbetare för, inte minst på radio och TV. De som borde tagit sitt ansvar, Kulturdepartementet, lyser med sin frånvaro. 100.000 avsattes visst, var pengarna gick vet jag inte, kanske ner i fickorna på några få konsulter och kulturentreprenörer?

 Vad man borde gjort är naturligtvis att ha låtit Nationalmuseum ta hand om Bukovskis Strindbergsutställning. Låtit den gå runt på landets alla stadsmuseer, eller stå på en separatutställning i Stockholm under hela jubileumsåret. Gärna med gratis inträde.

 En annan sak kulturministern kunde ha gjort, är att ha sett till att alla landets folk- och gymnasiebibliotek fått möjlighet att köpa den imponerande, stort illustrerade bok som Norstedt gav ut 2010, ”Om Strindberg”. Här speglas hela författarens liv i bilder och text, av skribenter som Susanna Alakoski, Ernst Brunner, Lena Einhorn (tillika red.), Ulrika Knutson, Ludvig Rasmusson, Leif Zern, Jan Myrdal, Björn Ranelid och många flera.

 Strindberg är vår mest betydelsefulle författare, därom råder knappast något tvivel. Hans betydelse som dramatiker är på världsnivå. Han var också vår förste riktige ”kändis”, hans liv avhandlades i detalj i den tidens media, vilket han både avskydde och älskade. Liv och dikt sammanflöt; ingen författare i Sverige före honom hade på liknande sätt utlämnat sig själv – och sina närmaste, vänner och fiender.

 Ja en av hans biografer, den av mig högt älskade Olof Lagercrantz, påstod till och med att allt som hände i Strindbergs liv var väl planerat av honom själv, för både hans litteratur och hans renommé. T.o.m. den famösa Infernokonflikten. Där är jag inte överens med Lagercrantz. Psykiatrikern Johan Cullberg kallar den istället en storslagen neuros, kombinerad med alkohol och droger, och närd av Strindbergs många komplex: mot kvinnan, mot den bestraffande fadern, mot alla sina många fiender i Sverige. Sedan han övergetts av sin andra hustru for han ensam till Paris, stängde in sig på Hotel Orfila och började göra kemiska experiment. Hans ekonomi var ansträngd, han behövde göra guld! Han som varit trotsets personifiering i svensk litteratur, som Cullberg skriver, blir några år senare den religiösa försoningens uttolkare. När han återvänder till Sverige, till Lund 1899, har han genomgått sin största livskris helskinnad, och kommer till Sverige ”som en ny människa”.

 Strindberg var en av Sveriges mest lästa författare, ända in i modern tid. Inom arbetarrörelsen sågs han som den store banbrytaren; när han, dödssjuk, fyllde 63 tågade ett enormt arbetartåg förbi hans fönster på Drottninggatan, och 1909 insamlades ett ”alternativt nobelpris” av en rad givare, stora som små, på 45.000 kronor, en stor summa, fast bara en tredjedel av vad ett Nobelpris i litteratur gav detta år. Strindberg fick det inte, inte heller Ibsen eller Tolstoj. Strindbergs konservativa vedersakare hämnades in i det sista.

Strindberg skildrade det moderna Sveriges födelse – ”här rivs för att få luft och ljus/ är kanske inte det tillräckligt?” – inte minst hans kunskaper inom naturvetenskap, t.ex. som Lars Furuland skrivit om: hans användning av elektriciteten som symbol – gör hans språk till det rikaste inom svensk skönlitteratur. Men t.o.m. den gode Strindberg misstog sig ibland: en julgran dyker upp i ett medeltida hushåll i en novell, och den märkvärdiga Kornknarren, som enligt Brehms zoologi inte kunde flyga, funderar Strindberg mycket över. Kanske grävde den ner sig i ett hål om vintern, eller gick den på sina bara ben ända ner till Afrika? Och hur tog den sig då över Alperna? Strindberg var nyfiken och ville veta – in i det sista.

Om Strindberg som judehatare (vilket framkommer här och var i hans böcker och korrespondens) skriver Nina Solomin. Och hans berömda kvinnohat? Jo, Ebba Witt-Brattström gör reda för saken i sitt bidrag till ”Om Strindberg”. För Strindberg låg kärlek och hat farligt nära varandra (eller som Stagnelius sa: ”Kaos är granne med Gud”), det fick hans vänner erfara. Han uppmuntrar Siris skådespelarambitioner, men blir arg när hon inte samtidigt vill passa barnen. Samma med hustru nr två, journalisten Frida Uhl. Han uppmuntrar Harriet Bosses skådespeleri, men det skär sig i alla fall. Han söker sig till vackra intelligenta och frihetstörstande kvinnor men blir alltid besviken när de inte vill som han vill.

 ”Strindberg förebådar profetiskt våra dagars enkönssamhälle”, skriver Witt-Brattström, ”där mannen liksom i det patriarkaliska sekelskiftet är norm, men där skillnaden är att kvinnan (idag) anammat kvinnoföraktet och modellerar sig efter mannen.” Ord och inga visor. Och när Strindberg lamenterar över sitt liv i den lilla fina dagboken ”Ensam” på ålderns höst är han för Witt-Brattström en ynklig mansbild, ”en åldrad patriark” som kraschat tre äktenskap.

 Kanske var Strindberg själv medveten om sina tillkortakommanden? Vem, om inte han? Den som inte var med honom var mot honom, så var det bara. Men Ulrika Knutson skriver också om hur generös han var, mot sina barn, mot den sista kärleken Fanny Falkners besvärliga familj, mot många, inte minst inom arbetarrörelsen, som bad och tiggde om ett bidrag. Tidens sed gjorde att modern i snart sagt alla skilsmässotvister tog barnen. Faderns rätt var bara att betala underhållet. Sina fem barn fick han aldrig se mer, när väl skilsmässorna var fullbordade. Det står helt klart att Strindberg var paranoid, och obotligt svartsjuk. Men han var tidig med att försvara att barn inte fick agas! Det hade han själv fått tillräckligt av.

Mycket mer kunde sägas om denna spännande antologi. Om hans märkliga tavlor och tidiga fotografier, om hans relation till juden-förläggaren Albert Bonnier, om hans sista stora strid med det konservativa Sverige, Strindbergsfejden 1910, eller hans barndom, intressant skildrat av psykiatrikern Clarence Craaford. När Harry Järv 1968 samlade alla inlägg, 465 stycken, i Strindbergsfejden i en bibliografi, skrev professor John Landquist förordet. Landquist hade själv som ung skribent besökt Strindberg i Blå tornet strax före dennes död. Han såg Strindberg efter besöket kika ut genom brevlådeinkastet på dörren, för att se, eller höra, vad besökarna talade om honom där ute i trapphuset. Men Landquist skriver ”De (makthavarna i Sverige) förstod en konst: Den att utestänga. Förr hade de utestängt Almqvist med hemsk påföljd. Nu hade de i trettio år utestängt Strindberg”.

 Jag tycker att kulturministern – som hellre i reklamsammanhang uppträder i bikini eller folkdräkt (hennes man dansade ju i bastkjol på sin tid) – går på tårtkalas och Eurovision song contest – borde ha förärat alla Sveriges cirka 290 kommunbibliotek denna antologi. Så bra är den. Det hade Strindberg varit värd.

 Mats Myrstener

PS. Besöker man Strindbergs sista hem (Strindbergsmuseet) i Blå Tornet, kan man också bese hans bibliotek på vinden. Fråga personalen! Vill man se mer av den privata könskampen kan man bese P.O. Enquists fina pjäs Tribadernas natt på Klarateatern i Stockholm, premiär i går.