Barn- och ungdomslitteraturfestivalen Litteralund har precis avslutats efter att ha pågått i sex hela dagar. Det är en festival med ett fullspäckat program för såväl skolelever, yrkesverksamma och allmänhet, men ändå tenderar det att vara ganska tyst om aktiviteterna som pågår.
Kanske är det detta som är barnkulturens eviga dilemma? Vi är så vana att vi inte syns och hörs att vi bara rycker på axlarna. Katti Hoflin pratar i inledningstalet om hur barnkultur ständigt hamnar i skymundan trots att barn och unga lyfts fram som en prioriterad målgrupp i planer och styrdokument. Hon menar att vi som arbetar med kultur för barn måste sluta vara så snälla och duktiga. Vi måste ha civilkurage och våga säga ifrån. För barnkulturen är viktig. Den behövs och den måste få kosta pengar.
Katti Hoflin säger att det är viktigt att samarbeta och hitta inspiration hos varandra. Vi måste också våga ställa krav. ”Sätt ribban högt”, säger hon och pratar om att bra barnkultur kräver mod (och modiga chefer), tid, pengar och delaktighet.
Delaktighet är temat även under torsdagens andra programpunkt, ett samtal under rubriken ”Barnmakt – kaos eller ordning?” under ledning av Hanna Welin mellan Moni Nilsson och Greta Thurfjell, båda engagerade i kulturhuset Palatset och Henrik Bylund från TioTretton i Stockholm.
Vad är demokrati egentligen? Hur inkluderar vi barnen utan att det bara blir tomma ord? Demokrati är inte att alltid få allt, men demokrati handlar om att barn ska känna sig sedda. Det handlar om att vi vuxna ska ta ett steg tillbaka, men inte att vi ska lämna över allt till barnen. Var ärliga och tydliga med ramarna, det finns alltid gränser för vad som är möjligt. Vi vuxna måste fortfarande finnas där och stötta och vägleda dem så att de kan hitta det som de inte visste att de ville ha. Genom att ge dem förtroende kan vi hjälpa dem att vidga vyerna utanför det som de tror förväntas av dem. Och här måste också cheferna ta sitt ansvar. Det kan vara svårt att arbeta med barnmakt och inflytande om personalen inte själva har möjlighet att påverka verksamheten. Eller som Moni Nilsson uttrycker det: ”Har man inte makten från början är det svårt att dela med sig av den”.
En svårighet med att arbeta med barn och unga är att det är en så bred målgrupp. Det är lätt att det blir ”lite för lite för alla”, säger Henrik Bylund. Barn är olika och det finns så många olika behov och önskemål. Det är viktigt att ta in olika gruppers perspektiv, men också viktigt att komma ihåg att att alla inte vill representera en grupp i alla lägen. Det kan också vara farligt att prata om grupper eftersom det är lätt att glömma bort de skillnader som kan finnas inom en grupp. Hur går det till exempel att arbeta med genusperspektiv i förhållande till verksamhet och val av material för att varken pojkar eller flickors intressen ska förbises? ”Vi ber inte våra besökare att definiera sig som ett kön”, säger Henrik Bylund och påpekar att det är större skillnader mellan vad olika flickor och pojkar läser än mellan könen.
”Boken är en väg in i delaktighet”, menar Moni Nilsson. Även under eftermiddagen diskuteras läsning och delaktighet under rubriken ”Ungdomsboken – här och nu”. Passet inleds med att litteraturpedagogen Karna Nyström gör en kort exposé över dagsläge och trender där hon bland annat konstaterar att ungdomsböckerna blivit mer lättsamma utan att de för den delen har blivit lättviktiga.
Tillsammans med DN-journalisten Lotta Olsson samtalar författarna Eva Susso, Mats Wahl och Niklas Krog sedan kring ungdomsbokens ställning och utformning idag. De pratar om att det finns andra krav på dramaturgi och språk jämfört med tidigare. Vad ska hända med boken i framtiden? Det går redan att se hur boken transformeras till att bli något mer än bara bok med filmatiseringar, dataspel och appar. Men boken i sig är fortfarande också viktig och Eva Susso lyfter här fram vikten av bokförmedling på biblioteken.
Samtalet berör också läsning som en demokratiaspekt. Mats Wahl berättar att enligt PISA (Programme for International Student Assessment, som bland annat innefattar en undersökning av elevers läsförståelse) är 24 % av 15-åringarna närmast analfabeter. Det går att konstatera att en liten grupp ungdomar läser mer än någonsin, men skrämmande många klarar inte ens det mest grundläggande. Och ändå är det många som försöker traggla sig igenom tegelstenar som Harry Potter- och Twilight-böckerna eftersom läsningen skapar samhörighet. Även om alla kanske inte förstår allt så vill de läsa samma bok för att visa att de tillhör en viss grupp.
Min torsdag på Litteralund avslutas med författaren och illustratören Sara Lundberg som berättar om sitt skapande. Hon visar bilder, bland annat ur böckerna om Vita Streck (varav den senaste Vita streck och Öjvind var nominerad till Augustpriset 2011), och pratar både om arbetsprocess och inspiration. Hon berättar att hon innan hon bestämde sig för en konstnärlig bana tänkte: ”Världen är full med bilder. Behövs det verkligen en bild till?” Jag är glad att hon konstaterade att det fanns plats för mer.
Precis som tidigare år innehöll årets Litteralund ett fullspäckat program. Ovanstående är bara en kort presentation av några av programpunkterna. Parallellt med de seminarier som jag deltog i pågick andra lika intressanta och på fredagen var det ytterligare aktiviteter med rubriker som bland annat ”Fyra nyanser av fantasy”, ”Läslust vs. läroplan” och ”Vad gör en läsambassadör?” Den som är intresserad av barn- och ungdomslitteratur bör verkligen hålla ögonen öppna inför nästa års konferens och de aktiviteter som genomförs i väntan på den. Om vi hjälps åt kanske vi kan ge Litteralund den uppmärksamhet den förtjänar.
Eleonor Pavlov
BiS 