Varför är det så tyst på biblioteket?

Hörde miljöminister Ek slingra sig som värsta Åkervinda i ekot i morse angående vargjakten. Men vad hon sa kan kort sammanfattas som så, att om inte Sverige snabbt anpassar sig efter EU-reglerna i frågan, så är risken att EU kommer att ta över beslutsrätten över den svenska vargjakten. Det kan alltså gå med vargfrågan som med Grekland och Italien, demokratiskt valda företrädare eller fattade beslut slängs på historiens sopphög och överstatliga tvångsåtgärder införs. Tidigare talades det mycket om EUs demokratiska underskott, nu tycks man istället ha en allvarlig kris på grund av ett demokratiskt överskott, som snabbt måste avvecklas.

Dessvärre är detta inte bara ett problem på EU-nivå, utan det har blivit ett smygande gift som spritt sig i hela samhället. I den stolta formuleringen i vår grundlag om att ”alla makt utgår från folket” tycks ordet utgå fått en ny betydelse, mer som i ”utgånget datum.” Istället har vi fått illusionen om valfrihet.

Ser fram emot den dag då valfrihet ändrar betydelse och står för friheten att slippa välja elbolag, tågentreprenör, vårdgivare, pensionsfonder, etc. Val som gör mig ansvarig för konsekvenser och problem som jag inte rimligen kunnat ta ställning till, men där jag får ”skylla mig själv”.

Denna förödande ideologi, det elfte budet, som min son ironiskt kallade det på 90-talet, ”Tänk på dig själv och skit i andra” predikas nu från maktens blånande höjder i termer av frihet, lönsamhet, marknadsanpassning, konkurrens och effektivitet. För den offentliga sektorn är konsekvenserna förödande, säg Carema det räcker. Tidningarna, nu även de borgerliga fylls av rapporter och artiklar som visar på det ur välfärdssamhällets synpunkt ineffektiva, oekonomiska och omänskliga i denna utveckling, så förhoppningsvis har det snart dragits så många gånger i nödbromsen att tåget stannar och backar in på ett nytt spår.

Men för att för att detta ska ske måste tystnaden bland offentliganställda brytas, fler måste våga stå upp, organisera sig och ta striden mot de ökande klyftorna, den tilltagande orättvisan och den minskande demokratin på snart sagt alla områden, som marknadstänkandet som överideologi leder till.

Givetvis gäller detta även biblioteksvärlden. Alla dessa vackra ord om biblioteket som ett värn för yttrandefriheten, en arena för demokratin med uppdrag att motverka klyftor och garant för fri och jämlik tillgång till information, inte är de trovärdiga om de inte innefattar även biblioteket själv.

Det har blivit så förlamande tyst på biblioteken. Att det inte är hälsan som tiger still har visat sig i undersökningar vid flera av våra största bibliotek. Det finns i dag en enorm brist på civilkurage på alla nivåer. Det finns en stor rädsla som brer ut sig inom alla offentliga verksamheter, inom det privata har den väl alltid funnits, en rädsla för att säga ifrån, att protestera, att uppfattas som obekväm, förändringsobenägen, illojal och avvikande. Vad är man rädd för? Jag har frågat många men får bara diffusa svar och anar en uppgivenhet inför den radikala maktförskjutning som skett inom arbetslivet. Tidigare har problem på arbetsplatser ofta diskuterats i termer av dåligt ledarskap och bristande resurser, nu är budskapet att mår du inte bra, inte trivs, vill förändra eller på något sätt inte ”klarar jobbet” så är det ditt eget fel, du är en förlorare och bör helst försvinna eller åtminstone straffas med dålig löneutveckling. Systemet med individuella löner är ett sataniskt instrument för att kunna härska genom att splittra. Det är förnedrande för såväl arbetsgivare som arbetstagare då det bygger på en människosyn som motverkar solidaritet och samarbete och uppmuntrar egoism och ögontjäneri.

Man vågar inte protestera när man anser något vara fel då filosofin nu är , att det gäller att gilla läget. Exempelvis har Stockholms kulturborgarråd sagt rent ut i pressen att bibliotekspersonalen är förändringsobenägen och borde se sig om efter annat jobb om de inte anpassar sig . Vart det leder kan man läsa sig till i Barbara Ehrenreichs skrämmande bok ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Läste också nyligen en liten anspråkslös bok om att organisera sig och göra motstånd, ”Hopsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen” och inser hur långt bort från 70-talets protesterande och strejkande vi kommit. Göran Greider menar i sin bok ”Det finns en väg ut ur det här samhället” att en ny vänster måste ha sitt ursprung och organiseras utifrån arbetsplatserna. Det känns inte så hoppfullt idag när vi tycks vara åter på ruta ett. Men plötsligt händer det…………

Ingrid Atlestam

ps detta är en del av enartikel som jag sliter med till nästa nummer av bis, så tacksam för alla synpunkter. Bryt tystnaden!

8 responses to “Varför är det så tyst på biblioteket?

  1. Vi har blivit lurade att tro att det bara finns en väg framåt och att kamp inte lönar sig. Det är sorgligt och framförallt farligt. Men som du säger kan det ändras snabbt.

    Jag ser fram emot hela artikeln!

  2. Superbra analys.
    Problemet är väl bla att vi redan är organiserade, men att fackförbunden har blivit så maktlösa. Vågar vi lita på att de kan skydda oss om vi sticker ut hakan?

  3. Några spridda funderingar: Vad kan man lära av tiden då BiS bildades – 1969-70? Då fanns ju en livaktig opposition, som utmanade. Men vad utmanade man (vi)? Ett etablissemang mestadels av bibliotekschefer, snarare än politiker? Och framför allt levde vi väl i en tillväxtekonomi för biblioteken. Kanske var det också enklare att surfa på den tidens vänstervåg? (men är inte missnöjet å andra sidan nu starkare bland fler människor – fast kanske inte just hur biblioteken förvaltas?)
    Jag tror att det viktigt att formulera litet mera kollektivt vad det är vi är missnöjda med: t ex tystnaden på arbetsplatsen, uppifrån formulerade mål, som inte är förankrade bland de som arbetar på biblioteket. Eller vad?

  4. Just det. De höga cheferna vill att vi ska ha mätbara mål.
    Precis som om det skulle gå att mäta upplevelsen att läsa en bra bok, höra ett intressant föredrag eller att se en spännande barnteater.

  5. På något sätt måste man ju utvärdera det man håller på med, men istället för enkäter, måluppfyllelseprotokoll osv, så kanske det skulle vara väl så bra att samla hela personalen och gemensamt diskutera vad vet vi om ”uppdraget”? Gör vi det vi gör bra? Borde vi göra något annat? En stor gemensam diskussion som får med alla borde vara både utvecklande, utmanande, uppfordrande – och utvärderande. Naivt?

  6. Lite sent men ändå…

    Jag tycker att det är en bra och viktig text som du skriver.

    Jag tror jag är inne på Lennarts linje.

    De många visstidsanställningarna, bristen på arbetstillfällen, strikt MBL som blivit samverkansavtal, nya möjligheter för arbetsgivaren att korttidsanställa, sen etablering etc – har givetvis inneburit försvagade fackliga möjligheter och att det är svårare att driva obekväma frågor på arbetsplats. Detta är ju förändringar som skett över en en trettioårsperiod. Struktuellt och systematiskt – helt i linje med samhällsutvecklingen i övrigt.

    Samtidigt har det aldrig protesterats så mkt – aldrig har så många engagerat sig i sakfrågor av olika slag. Vi genomlever en delaktighetsrevolution. Kanske inte på arbetsplatsen, men ändå… Det är ju dock det samhälle som dessa protester skall landa i som så helt förändrats. På trettio år har vi åstadkommit en separation mellan politik och makt. Många kommande generationer kommer att få försöka reparera denna skada/förödelse som vi åstadkommit. Men de unga protesterar ju och engagerar sig så hopp finns.

    Jag skulle önska att texten ovan skulle ha med en analys av de strukturella och systematiska förändringar som skett. och hur situationen har förändrats för den som vill protestera idag i jämförelse med exempelvis det 70-tal som nämns i texten.

    En 68paroll handlade om rätten att göra uppror och att protestera. Det skanderades ju bla vid kårhusockupationen där det ju förövrigt förekom – fönsterkross och liknande. Politiker pratade om vikten av att ingå i dialog med de som protesterade. Se ex Palmes välkända tal. Spolar man fram till 2001 och protesterna i Göteborg så skjuter vi skarpt på de unga som protesterar och vi demoniserar dem. Däremellan har det hänt ngt avgörande. Men vad?

  7. Förra söndagen arbetade vi med BiS-arkivet. Det var fascinerande att se att BiS i slutet av 70-talet hade över 500 medlemmar! Jag sorterade in rapporter från stormöten och mellanmöten om en massa teman. En helg diskuterades skolbibliotek – tror jag det var – i Eskilstuna med ett 60-tal deltagare. Rapporter om aktiviteter i lokalgrupper fyllde Internbulletinen. Allt utstrålade en väldig självkänsla. Allt var möjligt. Det gällde bara att diskutera sig fram till den bästa (vänster)lösningen.
    Ja, jag vet att det är litet ”det var bättre förr” över det här inlägget, men det jag är ute efter är att de som arbetar på biblioteket har ett ansvar att formulera och utveckla mål – kanske utifrån någons sorts biblioteksetik: folkbiblioteket skall vara till för alla och aktivt stå på det eftersattas sida. 70-talet var en tid av expansion och nya medel, men det kan inte vara helt omöjligt att kollektivt utveckla biblioteksideal också nu.

  8. Jag tror som du Lennart – att det är möjligt. Jag tror dock att det krävs nya strategier anpassade utifrån dagens förhållanden. Och en klarsynthet och bärande analyser av vad som åstadkommits i stort och av en vänsterrörelse sedan det 70-tal vi talar om. Inga enkla saker men jag tror de är nödvändiga. Annars riskerar vi att individualisera utmaningarna och lägga skuld på många som faktiskt inte deltagit i att skapa de förhållanden de nu måste finna lösningar till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s