Idag har det regnat hela dagen. Mest har det nog regnat på påkostade nya Barnkulturcentret i gamla Riksarkivet, det som efter bara ett år gått i konkurs. Man hade tänkt ta 120 kronor i inträde för de besökande barnen, men hade behövt ta det dubbla. Och inte har de privata investerarna, som skulle stå för halva budgeten, ställt upp heller. Så går det när man för borgerlig kulturpolitik i Stockholm.
En gång regnade det i fyra år, elva månader och två dagar i Macondo. Det var bara ett år efter att den colombianska militären skjutit 3.000 demonstranter på torget, som uppeggade av lokala syndikalister protesterat mot det amerikanska bananbolaget. De mejades ner med kulsprutor och kropparna kördes i ett tåg med tvåhundra vagnar för att dumpas i havet. Den ende som överlevde var den storväxte men lindrigt begåvade José Arcadio Buendía Segundo. Fullständigt traumatiserad låste han in sig i Melchíades skattkammare för resten av livet, borta från världen, om och om igen läsande den gamle trollkarlens svårbegripliga pergament.
Hans tvillingbror, den gargantuanske storätaren och festprissen Aureliano Segundo återser däremot under den långa regnperioden sin gamla älskarinna Petra Cotes och alla hennes hundratals husdjur och upplever en plötsligt förälskelse på ålderns höst. Hans farfarsmor Ursula, hela romanens urmoder, är som hundrafemtonåring så liten och uttorkad att hon används av småbarnen i Macondo som lekdocka. Hon begravs i en liten spånkorg efter syndafloden, som följs av en ovanligt het sommar, som avslutas med att några bönder hittar en ängel med söndertrasade vingar som man fångat i en fälla i ett dike, spetsad på vassa pålar.När zigenarna återvänder på hösten finner de byn förfallen och dess invånare fullständigt isolerade från omvärlden.
Så går livet vidare i Macondo även efter regnet, precis som i vår egen värld. Fast bara lite mer fantastiskt.
Mats Myrstener
BiS 