”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”
Romaner börjar på olika sätt, den här är den bästa i min mening. Hundra år av ensamhet (utgiven i Buenos Aires 1967) av Gabriel García Marquez. Jag läser nu om den och har lika roligt som när jag läste första gången på 1970-talet. Jag har svårt för författare som saknar humor (det finns allt för många, särskilt svenska), men här får man en skröna som slår det mesta. Som släktroman kan jag tänka lite på Thomas Manns Buddenbrocks, den är inte heller så tokig.
Kommen till sidan 195 kommer järnvägen till Macondo. Överste Aureliano Buendía, som på 1800-talet startade 32 inbördeskrig i Colombia utan att vinna ett enda, är nu en gammal man. Det är ett av hans många ”krigsbarn” Aureliano Triste, som i sann Buendiansk anda startar ett segelsällskap på det sunkiga träsk vid vilket Macondo befinner sig, mitt i colombianska djungeln. Han tar till sig historien om när zigenaren Melquiades kom med ett stort isblock till byn – zigenarna ansågs allmänt ha trolldomskrafter – och börjar tillverka isglass.
Tillslut kommer också tåget: ”Förhäxade såg de hur tåget, smyckat med blommor på sin jungfrufärd, anlände med åtta månaders försening: det lilla gula tåget som skulle tillföra Macondo så många svårigheter och sanningar [bl.a. de amerikanska fruktbolagen] , så många lockelser och missöden, så många förändringar och olyckor, och så mycken längtan!”
Med tåget kommer också det ”moderna” till Macondo – på gott och ont. Och historien tar en helt ny vändning – med nya unga män som vill erövra den nya världen, och nya kvinnor som vill hålla dem tillbaka. En riktigt klassisk pojkbok med andra ord. Fabulös, i min mening helt oöverträffad inom den moderna prosakonsten.
Mats Myrstener
BiS 