Ligger och läser DN och stöter på avdelningen ”Fråga bibliotekarien” på Kultursidan, Jenny Lindh på Bibliotek Plattan/Kulturhuset. Alla mina värsta fördomar bekräftas. Ja, den som vill kan ju läsa själv. Hur får man en 18-åring dödsmetallare att läsa böcker? Svar: Lägg ut ”American Psycho” och Nikanor Teratologen (vars böcker jag inte skulle sätta i händerna på någon normal människa) på strategiska ställen i bostaden, osv. Nästa fråga: Vad frågar folk på biblioteken?
Svaret blir: 1) Var är toaletten, 2) Var är toaletten, 3) Var ligger toaletten, 4) Var står Leif GW Perssons böcker?, 5) Var ligger toalleten?
Jag undrar om detta är skämt eller ironi. Är det här en person som tar sin yrkesroll på riktigt allvar? Herregud, med sådana vänner behöver folkbiblioteken inga fiender!
Mats Myrstener
BiS 
24 svar på ”Var ligger toaletten?”
Kan du utveckla lite vad som är problemet med Jenny Lindhs frågespalt? Jag har svårt att se det problematiska med att som bibliotekarie tipsa om Teratologen och Easton Ellis. Båda författarna är mycket uppskattade, speciellt av unga personer med intresse för det morbida. För min del tycker jag att Jenny Lindhs frågespalt är rolig och hennes svar visar ofta på en vass penna i kombination med ett stort kunnande om litteratur. Hur den skulle kunna vara ett hot mot folkbiblioteken har jag mycket svårt att förstå.
Siska: Jag tolkade inlägget som en kritik mot att spalten verkar cyniskt uttalar sig om vad folk använder biblioteken till, dvs går på toa eller enbart vill veta var gewe står. Och därmed hotar distansera sig från arbetarklassen?
Ja det kan jag hålla med om var ett fånigt svar. Men jag tycker inte att det är skäl nog att avfärda hela spalten som mer handlar om litteratur. Själv tycker jag det är roligt att en bibliotekarie får plats i DNs boklördag och där visar på bredden inom vårt arbete, från högt till lågt.
När Mats Myrstener om Teratologen skriver ”vars böcker jag inte skulle sätta i händerna på någon normal människa” tänker jag: ”Herregud, med sådana vänner behöver folkbiblioteken inga fiender!” Informations- och läsfrihet är inte bis starkaste sida.
Erik: det kan ju vara värt att påminna sig om att det här är ett blogginlägg och inte BiS program.
Personligen så uppskattar jag Easton Ellis, har aldrig läst Teratologen och brukar säga till folk att säga upp sina prenumerationer på DN… inte på grund av Jenny Lindh som jag aldrig läst utan pga av urvattnad kvalité och monopoliserade ägarförhållanden.
Jag hade nog hellre tipsat dödsmetallaren om Lovecraft, dock.
Överreagerar du inte lite nu, Mats? Läser man hela serien av frågor och svar är det ju uppenbart att det rör sig om personliga, humoristiska vinklingar på litteraturen och yrket.
Tobias: Jag är medveten om att detta inte är BiS program. Men föreningen BiS består av sina medlemmar. Vad de skriver i blogginlägg eller artiklar har betydelse även för föreningen, oavsett vad som står i dess program. I senaste numret av tidskriften förs ju till exempel åsikten fram att vi inte på folkbiblioteken ska få ta del av rasisters åsikter och argument. Det är en åsikt jag inte delar av (åtminstone) två skäl: 1. Yttrandefriheten är odelbar, den gäller även våra motståndare, 2. För att kunna bemöta våra motståndare måste vi lära känna dem. För övrigt tycker jag att Jenny Lindhs frågespalt är mycket roligare att läsa en exempelvis en artikel om assistentföreningen vid Stockholms stadsbibliotek. Jag tycker, precis som Siska, att det är bra att en bibliotekarie ges utrymme i DN. Eftersom jag själv gjort mig skyldig till precis det jag tycker Mats Myrstener gjorde i sitt blogginlägg, nämligen att vara en surkart, avslutar jag här med att säga: även om jag inte alltid är överens med de åsikter, ställningstaganden eller prioriteringar som föreningen och tidskriften gör tycker jag att BiS är en viktig röst i svensk biblioteksdebatt och jag kommer fortsätta vara medlem. Håller också med dig om att Lovecraft är ett bättre tips till dödsmetallaren!
Erik: Det är viktiga frågor du tar upp. Precis som du skriver så är BiS sina medlemmar – men i den gruppen kan det finnas olika åsikter. Både tidskriften och bloggen är ju forum för debatt öppna för bidrag från medlemmar och andra. Jag vill tänka att det är ganska högt i tak med en grund i vårt program. Jag är inte heller alltid ”överens med de åsikter, ställningstaganden eller prioriteringar som föreningen och tidskriften gör” men jag väljer att vara med och påverka föreningen för att jag ställer upp på helheten. Jag är glad att du känner likadant. Om du vill ge mothugg angående den rasistiska litteraturen så tycker jag absolut att du skall skriva något om det till tidskriften, det är kanske något vi borde ta en större debatt om?
Jag är helt överens med dig Tobias. Det ska vara högt i tak i föreningen, i tidskriften och på bloggen. Att vi inte alltid är överens i varje fråga är bra, det är en styrka. Och jag är ju faktiskt överens med nästan allt som förs fram i tidskriften. Kanske tidskriften kan ha informations- och läsfrihet, urval osv som tema till något kommande nummer? Tidigare har ju de svenska folkbiblioteken från högerhåll anklagats för att vara vänstervridna. Nu anklagas Göteborgs stadsbibliotek och ”ett skrämmande stort antal bibliotek över hela landet” för att de köpt in boken Världsmästarna. Personligen ägnar jag numera min fritid till annat politiskt arbete än bibliotekspolitiskt så detta får vara mitt svar till Ingrid Atlestams artikel i senaste bis: 1. Yttrandefriheten är odelbar, den gäller även våra motståndare, 2. För att kunna bemöta våra motståndare måste vi lära känna dem. 3. På folkbiblioteken ska vi ges möjlighet att ta del av ett stort spektrum av åsikter och värderingar.
Jisses, vilken debatt det blev bara för att man råkade bli lite ”kissnödig” på biblioteket. Ja, om death-metal borde jag väl inte ha uttalat mig, för om den genren (om det är en genre inom litteraturen) vet jag noll och intet. Det var väl bara den arroganta och lite ”putslustiga” tonen i DN-inlägget jag hakade upp mig på.
Vampyrtrenden vet jag väl lite mer om, tack vare min fru, och den är väldigt intressant att diskutera, inte minst som den verkar locka så många kvinnliga läsare. Undrar hur pojkar ser på vampyrböcker?
Slutsatsen av det andra DN-inlägget (som verkligen var blaha), är väl att vi kan ersätta hela bibliotek plattan med en gigantisk toalett, och så en bokomat med Leif GW Perssons böcker, om det nu är det låntagarna vill ha? Obs IRONIN!)
Stora förändringar står framför oss, jag tror att folkbiblioteken om 50 år ser helt annorlunda ut än idag. Förmodligen mycket mer kommersiellt målgruppsinriktade, det är väl tidens tecken när allt bara mäts i pengar och lönsamhet.
Kanske bekräftar ändå Jenny Lindhs rapport från upplysningsdisken på Plattan min teori om att biblioteket har en stor uppgift i samhället som (gratis) socialt rum, även om det där ordet gratis sticker i många moderata ögon. Bibliotek Plattan är förmodligen Sveriges mest centralt placerade bibliotek, dit massor med turister och inte minst invandrare kommer. Om dessa bara vill gå på toaletten så OK. Biblioteket var en jättebra mötesplats förr när det låg på andra våningen (då slapp man dessutom alla irriterande toalettbesök). Nu vet jag inte, jag tycker det har blivit sämre, och rörigare. Och varför ett 10-13-rum, har aldrig förstått det riktigt? Varför just den målgruppen, dom flesta tonåringar slutar ju läsa böcker EFTER 13 år!
Jag tänker på kollegan Ingrid i Göteborg och kan väl bara citera henne. ”Snälla, var bibliotek, det räcker.”
Jag har fått många positiva reaktioner på min artikel om assistentföreningen på SSB. Tappa inte dina historiska rötter, gosse, för då är du illa ute. Världen är idag ett gungfly, biblioteket borde vara något fast i den mediala orkanen som blåser idag, inte en vindflöjel.
Mats Myrstener
Jag är en ”gosse” på 44 år och tycker själv att jag är hyfsat historiskt förankrad. Du har rätt i att biblioteken inte ska vara vindflöjlar men vi ska nog heller inte vara något fast. Allt fast förflyktigas… 🙂
Jag håller med om att det är bra att Jenny Lindh som bibliotekarie får utrymme i DN. Och man får inte heller glömma att humor ofta är ett av de mest effektiva retoriska verktygen.
Till Erik angående detta med boken Världsmästarna. Det finns ingen brist på möjligheter att ta reda p vad ”motståndarna” står för och hur de argumenterar, det räcker att se kommentarerna till de flesta artiklar som publiceras på nätet, den bara väller fram denna onyanserade rasistiska kökkenmödding. Önskar att det fanns många som orkade argumentera emot, men det känns oftast meningslöst, tyvärr.
När något köps in för våra gemensamma pengar till ett folkbibliotek så är det enligt min, och jag tror de flesta besökarnas, uppfattning ett slags godkännande av att det har en viss kvalite och vederhäftighet, att det är faktamässigt ok och enligt vetenskap och beprövad erfarenhet som det brukar heta.. På något sätt går vi i god för ett kvalitetsurval och att det som köps inte ska innehålls sådant som strider mot lagen som t ex hets mot folkgrupp.Det sägs ju klart ut i även bis program att mediaurvalet ska vara av god kvalité. Visst, det är ett oerhört svårt begrepp, men intuitivt tror jag de flesta är överens om att en bok som propagerar för rasism på grundval av ett felaktigt faktaunderlag inte bör ingå i mediebeståndet.
Informationsfrihet kan aldrig betyda att biblioteket har skyldighet att tillhandahålla vad helst för medieprodukt någon frågar efter. Utan utbudet måste alltid vara valt utifrån för alla kända urvalsprinciper, som givetvis ständigt kan debatteras och ifrågasättas.
Jag är inte överens. Jag menar att biblioteken bör eftersträva att man på biblioteken ska kunna ta del av olika politiska uppfattningar och ideologier, såväl klassiska grundtexter som aktuella uttryck, till exempel debattböcker. Som alla vet finns på de flesta bibliotek böcker som inte är faktamässigt ok eller vetenskapligt grundade. Det finns också en hel del skönlitteratur som uttrycker minst sagt tveksamma värderingar. Att som bibliotekarie hänvisa den som vill ta reda på vad rasister står för eller vad de grundar sin resonemang på till tidningarnas kommentarsfält tycker jag inte känns särskilt tillfredsställande. Jag tycker ditt resonemang liknar det jag av vissa möttes av när jag för bis presenterade min magisteruppsats om filtrering av internet. Du har rätt i att informationsfrihet inte kan betyda att biblioteken ska köpa in allt, inte minst eftersom våra budgetar inte tillåter det. Men jag kan inte låta bli att tycka att läs- och informationsfrihet hos många bibliotekarier verkar vara sorgligt lågt värderade ståndpunkter. Gossip girl köper man inte in för att de är så kommersiella, Världsmästarna köper man inte in för att den är rasistisk. Nästa gång kan det mycket väl drabba vänstern, exempelvis som när moderaterna inte tyckte att Jan Myrdal skulle få föreläsa om naxaliterna på Växjö stadsbibliotek. Du har rätt i att vi måste ha urvalsprinciper och det är viktigt att de är kända och offentliga. Det är nog så att vi diskuterar frågor som dessa alldeles för sällan och det kan vara därför det då och då poppar yrvakna och inte alltid helt genomtänkta debattinlägg på Biblist och andra ställen. Biblioteket jag arbetar på har köpt in Världsmästarna. Jag tycker det var ett korrekt beslut. Det verkligt sorgliga i kommunen där jag bor är inte att den boken efterfrågats på biblioteket utan att SD har röstats in i fullmäktige. Eftersom BiS är en socialistisk förening kan jag också passa på att säga att jag tycker det är dags att vänstern på allvar gör upp med sin självpåtagna rätt att tysta rasister och andra motståndare, till exempel genom att störa deras möten. Jag tror att vi med en stark, relevant och folkligt förankrad vänster inte skulle ha så stora problem med rastisterna.
Håller med dig att man ska ta debatten, inte försöka tysta, inte störa möten eller bara fördöma folk med vissa åsikter. Vad gäller SD, så ska givetvis biblioteket ha deras partiorgan, vilket jag vet Göteborgs Stadsbibliotek däremot sa nej till, för några år sedan, vet ej hur det är nu. Alla partier som är godkända att ställa upp i allmänna val ska finnas representerade i bibliotekets utbud åtminstone med sitt partiorgan. Men media med felaktiga fakta och tvivelaktig kvalité, ska biblioteket undvika och istället ta debatten om varför man gör så.
Håller med dig Ingrid. Men jag förstår inte riktigt skillnaden på att prenumerera på SD-Kuriren och köpa in en bok som Världsmästarna. Jag har tyvärr aldrig läst SD-Kuriren men misstänker att den innehåller en hel del av just sådant som gör att bibliotek inte vill köpa in Världsmästarna.
Bra sagt Ingrid.
Men Erik lär dig att skilja på facklitteratur och skönlitteratur.
Annsofi LIndberg
Jag kan skilja på facklitteratur och skönlitteratur. I mitt svar nämner jag dels att vi redan på biblioteken har litteratur som inte är faktamässigt ok eller vetenskapligt grundade. Då avser jag facklitteratur. Eftersom diskussionen även handlar om vilka värderingar som uttrycks tycker jag att vi kan bredda debatten till att handla även om skönlitteratur. Den här diskussionen är inte helt enkel men jag tror den vinner på om vi respekterar varandras argument och inte skriver sådant som ”lär dig skilja på facklitteratur och skönlitteratur.”
Jag får nog tillstå att jag læser Jenny Lindhs spalt med visst nøje.
Men i grunden verkar det hær meningsutbytet handla om biblioteket ær en folkbildningsinstitution eller ej.
Man kan (och skall) passivt tillhandahålla en massa material, køpa in allsidigt och tæcka in alla relevanta områden, men vad arbetar man aktivt med, t ex sætter i hænderna på den som vill ha råd/hjælp, ordnar program, gør litteraturlistor kring? Eller skall bibliotekets roll bara vara att gratis tillhandahålla?
På 70-talet ægnade bisare mycket tid åt att læra sig mer om och lyfta fram ”alternativ” litteratur inom en rad områden. Det var en sorts optimistisk naivitet, som jag ønskar att det fanns mer av…
Biblioteket är en folkbildningsinstitution. Det tycker jag går att kombinera med en lyhördhet för användarnas önskemål och inköpsförslag. Själv tog jag hjälp av ungdomar när jag byggde upp FANTASTIK-avdelningen (fantasy, science fiction och skräck) på Höganäs Bibliotek. Den sortens ”naiva optimism” du skriver om skulle jag också vilja se mer av, bland annat genom att man på olika sätt arbetar med beståndet. I Norge finns något de kallar Biblioteket tar saka som jag tycker verkar intressant. Om jag fattat saken rätt handlar det om att låta biblioteken bli en arena för debatt. Får vi inköpsförslag på en bok som Världsmästarna är det något att arbeta med, till exempel genom att ordna en utställning eller en debatt. Tyvärr är det väl svårare för oss att göra sådant nu jämfört med 70-talet eftersom de flesta bibliotek är underbemannade.
Nu har ju t.ex Rasmus Fleischer lyft fram urvalets betydelse så pendeln kanske håller på att svänga tillbaka.
Vi kan aldrig försvara gratisprincipen om inte biblioteket står för ett urval motiverat i termer av demokrati, folkbildning, mångsidighet och profilerat efter just det lokalsamhälle biblioteket verkar i. Det går inte att motivera en gratis bokhandel, och inte heller en seriös bokhandel tar in vad som helst väl?
Därför verkar också denna senaste trend i stora bibliotekssystem med ”flytande bestånd” och mer eller mindre centraliserade inköp vara helt förödande för uppbyggandet av relevanta bibliotek i segregerade storstäder.
Och hur blir det med bibliotekarierollen, vår yrkesidentitet, om vi inte ens får välja och köpa in böcker själva? Nu är ju många på Bibliotek Plattan inte bibliotekarier, så det spelar kanske ingen roll? Men visst är det besparingarnas fel. Men jag håller med Ingrid. Som en bok som Världsmästarna, och den har ju haft föregångare, bl.a. en docent i företagsekonomi som också dribblade med statistik i en bok på eget förlag (den sågades av Sambindningslistan) för att föra fram rasistiska argument. Då måste bibliotekarien våga stå upp och säga som det är: Den håller inte måttet. Det gäller s.k. vänsterlitteratur också förstås. Med skön är det en annan sak, där kan man kanske vara snällare. Men om politikerna från SD plötsligt dyker upp biblioteket och säger att den och den och den och den boken ska vi OCKSÅ köpa in, vad gör vi då? Vågar bibliotekarien gå till tidningen och nämna saken? Och när näringslivet börjar trycka på och kräva inköp av mer management-litteratur, ska vi vika oss då också Erik? Jag tror inte det håller i längden, hur flata och tillplattade kan vi egentligen bli?
Jo, Erik, SDs partiorgan, liksom motsvarande för andra partier ska biblioteken ha som en del av sitt demokratiska uppdrag och det bör åxå vara klart uppskyltat i biblioteken att detta är de olika partiernas språkrör. Dels därför att det är viktigt att medborgarna på ett enkelt sätt så hittar vad de olika partierna står för och dels därför att det då är helt klart att det är politiska åsikter och opinionsbildning det handlar om.
Tyvärr är det många bibliotek som inte ens lever upp till denna miniminivå som demokratisk arena.