Jag sitter på ett viktigt möte, ett sånt där man är tvungen att gå på ibland som kommunal tjänsteman. På det viktiga mötet diskuteras på ett ytligt plan bemötande och på ett djupare plan vår, bibliotekariernas, profession. Vi jobbar med att ge service, kan man till och med säga att vi jobbar inom ett serviceyrke? Olika röster hörs, vissa menar att ”service” är allt medan andra menar att vi inte ens borde använda ordet. Detta då vi är högt utbildade tjänstemän och det är svårt att lyfta yrkets status, och inte minst våra relativt låga löner, genom att betona ”serviceyrke”.
Själv kommer jag och tänka på Martina Montelius pjäs ”Jag är en gammelgädda i landsflykt” som jag läste på inrådan av en arbetskamrat. Huvudpersonen i pjäsen är en bitter kommunalarbetande bibliotekarie som har ett något självutplånande förhållande till sin arbetsplats. Arbetet med att ge service är inte längre en fråga om strategi eller kommunala mål utan är plötsligt avgörande på ett rent mänskligt plan.
Montelius skriver väl egentligen inte om bibliotekarier i första hand utan om ”tjänandet”. Men det är en stor fråga i ett framväxande tjänstesamhälle. Tjänster för vem och av vilka? Kanske vi borde anordna folkbildande studiecirklar om det på våra lokala folkbibliotek.
Tobias Willstedt
BiS 
5 svar på ”Jag är en gammelgädda i landsflykt”
´Service´ är ett tveeggat ord, förstås. Med ursprung i latinets ´servus´, slav har det genomgått en rejäl omgång i den språkliga torktumlaren, där det kommit ut som ´tjänare´ eller just service-personal. Att ge god service är inte det samma som underdånighet, ej heller som överdånigt fjäsk och tillgjordhet, vilket ibland förekommer även på tåg där tonfallet lånats från ett mera högtstående serviceyrke: flygplanspersonalens. Men, ok, bibliotekspersonalens tjänsteutövande med ”god service” är det nog ingen som behöver missuppfatta, men givetvis får servicefaktorn inte överta biblioteksfolkets yrkesstatus och kompetens. Det blev mycket kringsnack här, men framför allt är det viktigt att värdera ordens samhälleliga bruk och funktion. Tycker, tänker, tror B.
Självklart skall folk som jobbar på bibliotek vara bra på bemötande och de som besöker biblioteket skall få en god service. Jag blir mer fundersam över samhället i stort och främst tjänstesamhället. Alla skriker efter bättre service och större tillgänglighet men någonstans finns det ju människor som skall leverera de sakerna, gärna till ett lägre pris än de gjorde igår. Det är väl också alliansens vision att det skall funka så.
Vad som stör mig i detta ständiga tjat om service och bemötande är att det för det mesta handlar om den ytlighet och det allmänna smilandet som redan de förhatliga gamla charmkurserna, importerade av SAS från USA, försökte manipulera oss att tillämpa på 80-talet. Detta att gilla läget och vara positiv istället för kompetent och kritisk.
Sist jag var på vårdcentralen fick jag fylla i en enkät om hur jag upplevt besöket. Det handlade bara om bemötande, inte ett dugg om huruvida jag fått den vård, medicin eller information jag behövde, ingen fråga om jag uppfattade personalen som kompetent. Denna utveckling bort från krav på kompetens till en allmän ”trevlighet” är förödande.
Självklart ska dessa mer ytliga krav uppfyllas men under detta måste finnas en gedigen kompetens och yrkesskicklighet och det är något annat än att vara allmänt till lags.
Håller med dig helt och hållet Ingrid. Problemet är när frågan om bemötande och service blir det enda som betyder något.
Bra service uppstår när biblioteksarbetaren på djupet förstår vad biblioteket är till för och strävar efter att göra biblioteket angeläget för även den ovane och den som inte kan ”bibliotekskoden”