Kommentar till det osannolika

Jag tröstläser i min favoritförfattare Aksel Sandemoses Varulven, sista sidorna, sedan hans älskade Felicia blivit mördad och kastad i en vak i älven Numedalslågen, en följd av striden mellan nazister och antinazister i Norge på 1940-talet:
”Hon skulle få rätt. Man skulle minnas henne, men minnet är ingenting för de döda som inga dagar har och inte vet att de har varit till, inte vet att de en gång fanns i tidens våg, inte vet att de visade sitt ansikte i tidens glidande spegel.
Ingen lever i en saga. Det är i ditt och mitt medvetande de är saga. Man utvidgar sitt medvetande med den man hade innerligt kär, med sitt döda barn eller sin döda vän, de finns ingen annanstans. De är utplånade från tavlan. Guds rike finns inom dig, ingen annanstans.
Det som vi ser nu är bara slutet, sade Erling till sig själv. Jag ska ta upp det som gick före. Jag ska gräva fram det och börja med vårnatten 1934, när hon och jag fick våra öden hopflätade så att de i mångt och mycket blev ett. Här ska ni se, kommer jag att säga, jag har suttit på gamla Venhaug och skrivit ner allt det som hände på Felicias tid. Om Norge i fred och Norge i krig, så som det sågs av Erling från Rjukan.
När det var gjort skulle han kanske inte berätta mer, utan flytta till ett annat Venhaug, det hette Erlingvik, och där var Felicia.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s