Bibliotekens bestånd ruckar på Sverigedemokraternas bas

Bibliotekens samlingar bidrar till att komplicera historien, vilket utmanar Sverigedemokraternas historiesyn. Betyder detta något för den pågående inköpsdiskussionen? Och har partiet en egen vision för biblioteken?

Slumpen satte ett tummat exemplar av Arbetartågets fästskrift 8/2 1914 i mina händer. Där beskrev socialdemokraten Carl Lindhagen landet som ”De två nationerna” (notera ordvalet), med stora skillnader i levnadsförhållanden: ”Sverge [sic] består icke blott av den övre nationens fördelar utan också av den undre nationens lidanden.” Man genomlevde Borggårdskrisen då många av tidens motsättningar kulminerade men knappast löstes. Ett stort bondetåg uppvaktade kungen och ett ännu större arbetartåg visade stöd för sittande regering. Försvarsfrågan var infekterad, klyftan djup. Mina tankar gick vidare till Sverigedemokraterna (SD) och deras historiesyn.

Partiet får kontinuerligt stå till svars för invandringskritiken. Men efter valet har de mött hårdare motstånd kring frågor som mer direkt rör historia, kultur och nation: begrepp de hänvisar till för att bygga en ideologisk bas.

Hembygdsförbundet ställer sig tveksamt till SD:s flört med rörelsen, spelmansförbundet likaså. Folkmusiker mot främlingsfientlighet samlar anhängare på Facebook och har ordnat manifestationer. Arkeologiska Samfundets ordförande Björn Magnusson efterlyser en diskussion, som annars hamnar hos partiet. ”Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga”, skriver han uppfordrande.

SD utgår från ”den nationalistiska principen” enligt tanken ”en stat, en nation”: befolkningsmässig homogenitet är idealet. I principprogrammet resonerar partiet kring sambanden mellan folk, kultur, nation och stat. (En etnolog hittar mycket intressant att bena ut där.) ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken”, skriver de.

Men enklaste sammanfattningen hittar man i en mening på partiets webbplats: ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.” Partiet menar att invandring och pluralistisk politik utgjort ”en elakartad kränkning av den nationalistiska principen.”

Med begrepp som ”återupprätta” och ”inre solidaritet” bygger de en tänkt tröskel i tiden och ser på historien bortom den som harmonisk och homogen. Men kan man verkligen tala om en sådan nationell identitet? När? Vilken tidpunkt ska man ta sikte på när återupprättandet iscensätts?

Borggårdsexemplet från 1914 – för övrigt precis mitt emellan nämnda sekelskifte och året då Per Albin formulerade sin syn på folkhemmet – visar på svårigheterna. Okej, det var en speciell historisk händelse jag råkade få i min hand, ta gärna något annat. Bevisbördan måste ändå ligga hos den som menar sig kunna peka på denna tänkta nationella identitet; vederbörande måste visa när i historien skillnaderna i inkomst, klass, kön, makt, rösträtt och annat varit så obetydliga att människor spontant känt en ursprunglig identitets- eller lojalitetsgemenskap som överbryggat de andra faktorerna.

Partiet vänder sig emot ”konstruerade kollektiv”, men tycks missa att deras nationalism är just en sådan, en föreställd gemenskap som effektivt döljer vissa skillnader och lika effektivt blåser upp andra, gärna de ”etniska”.

Bibliotekens bestånd utgör därför ett passivt, potentiellt hot mot SD:s idébygge. Bok efter bok – facklitteratur och romaner – bidrar till att komplicera historien och öka upplösningen på den stora bilden av händelser och orsakssamband. SD:s historiesyn fungerar bara om man kisar i backspegeln. Bibliotekssamlingarna bidrar till att göra historien så full av motsättningar som den är och måste få vara.

Kanske sparkar jag in öppna dörrar. Är det som Nina Frid antyder, att de som röstade in SD i riksdagen svårligen kan vara läsare av skönlitteratur?

Mest undrar jag: har detta någon relevans för den pågående diskussionen om bibliotekens inköp? Och hur ser SD:s biblioteksvision ut, finns en sammanhållen sådan? Har partiet engagerat sig i biblioteksfrågor i kommunerna där de har mandat?

Kalle Laajala

2 svar till “Bibliotekens bestånd ruckar på Sverigedemokraternas bas

  1. Visst är biblioteken viktiga i detta, inte bara inköpen utan hela verksamheten. Detta är vad projektet Det mångspråkiga biblioteks inspirationdagar handlat om, läs mer här:http://www.framsidan.net/2010/11/inspiration-och-kunskap-mot-fordomar/Men låt aldrig diskussionen vädra ett förakt mot dem som röstat på SD, där finns säkert många storläsare, så enkel är inte verkligheten, och så saliggörande är inte litteraturen

  2. Tack för tipset, Ingrid.Nej, det ska förtydligas att jag själv inte tror på den förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar.Det är partiet och dess ideologi som ska vara i fokus för debatten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.