Vi lever i ett risksamhälle

1986 kom den tyske sociologen Ulrich Becks bok Risksamhället ut. Den är starkt kritisk till det moderna samhällets utveckling. Med två stora kärnkraftsolyckor och ett antal oljekatastrofer, den senaste i Mexikanska golfen kanske den allra värsta, har Becks profetior besannats. Människan är ett konstigt djur som inte lär av sina misstag. Det kapitalistiska samhällets hunger efter profit driver det allt närmare ruinens brant. President Obama är en nickedocka i British Petroleums händer, USA:s nära koppling till kapitalismen som system, och oljeindustrin i synnerhet gör att lama protester från politikerna bara kan viftas bort av direktörerna från BP. ”Som man bäddar får man ligga” kan dom säga, och skratta hela vägen till banken.
En annan dyster filosof, Zygmunt Bauman, har också i flera böcker analyserat det moderna samhällets utveckling. Det kalla sifferkalkylerandet, avsaknaden av empati, tidsstudiemännen, förmågan att ständigt effektivisera och rationalisera leder enligt Bauman till katastrofala resultat: i yttersta ändan till världskrig, koncentrations- och utrotningsläger. Han menar att Auschwitz bara var det ultimata resultatet av modernitetens oförmåga till kritiskt tänkande. Lägg därtill konsumtionssamhällets överflöd och orättvisor och avsaknaden av demokrati i majoriteten av världens länder, så ser framtiden inte så ljus ut.
Skönt då att få sjunka ner i potatissoffan och se Ghana slå Serbien i fotbolls-VM som just startat i Sydafrika. Heja Afrika!
Mats Myrstener

4 svar till “Vi lever i ett risksamhälle

  1. Vi har alltid levt i ett risksamhälle, även om vi inte har använt kalkylerande metoder för att breräkna hur stor risken är att vi blir sönderbrända av osynliga UV-strålar, eller sjuka av lika osynliga bakterier, tex. De är nya domedagsprofetior, eller rättare: gamla domedagsprofetior i nygammal kläddesign, och sällan mer värda att ta på större allvar än gamla tiders domegagsprofetior vi idag skrattar åt.I framtiden kommer vi att skratta åt den senaste klimatrapporten och åt utpekandet av syndarna som "förgriper sig" på jorden genom att elda ved, eller äta kött.Vi kan lika gärna förbanna vulkanerna på Island; de gör mer skada än vad vi gör. Jag har läst både Baumann och Habermas; duktiga, retoriska gossar som gjort sig fina namn i den akademiska världen. De har verkligen tjänat ihop ett stort socialt och akademiskt kapital. Men längre än så kommer de inte att nå, förutom de skador som de åsamkar samhället med sina domedagsprofetior vilka vi gärna tar till oss.När Gud är död, vars vrede mot våra synder inte längre skrämmer oss, skaffar vi oss nya gudar att frukta. Miljöreligionen har vuxit sig alldeles för stark. Baumann undviker medvetet och systematiskt att komma med lösningar på problemen han framställer, och Habermas lyckas lära oss att kalkylera med risker, men inte att lära oss vad vi ska med kalkylerna till mer än att tala om ett minimerande av risktagande, vilket i förlängningen bara kan leda till ett aktivt utslocknande av mänsklig aktivitet, därför att:Tyvärr är riskmedvetenhet en springande punkt, och när nästa domedagsreligion tornar upp sig på himlen, måste Habermas byta ut de flesta av sina parametrar för att bibehålla validiteten i sina resonemang. Nej, ni som gillar fotboll, njut av det istället då. Och ta en god kopp kaffe och njut av CO2-utsläppet kaffekoppen har medfört. Snart startar ändå en ny brand i utkanten av en öken i Australien. Det spelar faktiskt inte så stor roll för vår planet. Resten är bara (dålig) religiositet. [Dålig religiositet = när man sammanblandar fakta och sanningar med tro]

  2. Nu var det ju Ulrich Beck jag skrev om, och inte Habermas. Men tyngden i hans kritik är ju att vi tar allt större och större risker. Bara kärnvapen och kärnkraft gör ju riskerna globala, så var det inte för 100 år sedan. Genom att som Fredrik ignorera dessa risker går man också mot framtiden med skygglappar. Aktiehandel är ju också, som sas idag på TV, ett enda stort "risktagande". Själv riskerar jag mitt liv varje dag när jag cyklar i Sthlm, vilket det krävs stort mod för att göra, men jag riskerar åtminstone bara mitt eget liv. Populärkulturen speglar ganska bra ett samhälles mentala situation, och idag översköljs vi av katastroffilmer på bio och TV. problemet är att näringslivet inte bryr sig om detta med risker, eftersom man bara är intresserad av vinstmaximering till en billig penning. Och staten lämnas alltså att betala notan. Och här handlar det ju inte om naturkatastrofer, utan om de problem vi människor själva ställer till med. Beck kallar det "reflexiv modernitet" alltså att man ska tvingas "reflektera" över sin situation. men här blir han knappast bönhörd!

  3. Fredriks kommentar del 1 (hela får inte plats i en post)Det är mindre skillnad på populärkulturens (och finkulturens)domedagsskildringar idag och historiskt, än vad de flesta tror.Att vi "översköljs" av populärkulturella domedagsskildringar just nu (och i början av sjuttitalet — längre än så sträcker sig inte mitt liv) jämfört med exempelvis 1600-talet har mer med en diversifierad produktkatalog att göra än med att den idag bättre speglar en sann realitet om en nära förestående undergång. I alla möjliga kulturyttringar har undergången alltid varit nära; det är nästan ingen skillnad på människans föreställningar från förr och nu. Faktiskt var undergången mycket närmare förr än idag: Pestfarsoterna och Spanska sjukan signalerade slutet på mänskligheten på ett mycket mer alarmerande sätt än vad trafikapparaten eller CO2-utsläppen över huvud taget någonsin kommer att kunna göra.Mats’ anser att jag möter framtiden med skygglappar. Det är troligt. Vi bära alla skygglappar av någon sort; vi bär alla på fördomar och förutfattade meningar. Det är nödvändigt, för utan dem kan vi inte ha en uppfattning om någonting utanför vår egen erfarenhetssfär. Självklart lär vi oss att moderera våra fördomar allteftersom vi lär oss fler fakta. Men Habermas, Beck, och Baumann, (et.al!) hjälper oss inte att göra detta. Tvärt om, när de akademiska diskussionerna filtreras ned till populärföreställningar, är skadan ofta redan skedd.Självklart skadar vi vår jord med vårt leverne och våra konsumtionsmönster, inte minst ur resurssynpunkt. Men miljöreligionen leder oss bara ännu mer vilse…. (forts…)

  4. Fredriks kommentar del 2….Så här ser (grovt utstakat) den populära miljöreligionen ut:I begynnelsen var naturen ren (paradiset). Evolutionen nedsteg med homo sapiens som blev allt mer intelligent (hon åt av kunskapens frukt). Människan förgrep sig på den rena naturen och blev förvisad från paradiset (jorden är nu en soptipp). Naturens (Guds) vrede blir inte nådig och på Den Yttersta Dagen, Domedagen, kommer våra synder att mätas; den gamla jorden att rämna och människan att gå under (exempelvis genom pandemiska bränder som kommer att rasa om mellan 50 till 100 år, på grund av att vi genom den förhöjda växthuseffekten människan skall vara orsak till, medeltemperaturen kommer att höjas med katastrofala fyra grader). Prästerna (klimatlobbyisterna/forskarna etc) inom FN:s klimatrapport — som för övrigt mörklade fakta som att förhöjd kosmisk strålning ökar CO2-halten i atmosfären, till förmån för den politiskt och karriärmässigt korrekta ståndpunkten att det endast är människans tillförsel av CO2 som orsakar den förhöjda växthuseffekten – verkar för att sprida miljökyrkans dogmer i strid mot en alltmer förfinad vetenskap som faktiskt i regel är bra på att förkasta hypoteser som visar sig vara felaktiga.Jag anser också att vi ska leva ansvarsfullt gentemot natur och naturresurser. Men ingen vill leva i armod, svält, sjukdom, eller riskera att ens barn dör i förtid idag. Sådan väljer, när allt kommer till kritan, inte en enda människa att leva, om hon inte är psykiskt sjuk. Vi har nått långt för att slippa sådant, och det kräver avancerade sociala, ekonomiska och tekniska system. Resten är religion.Det är för övrigt helt fel att påstå att näringslivet inte bryr sig om risker. Det finns nästan ingen som måste hantera risker så mycket och så ofta som företrädare för närings- eller finanslivet. De hanterar bara helt andra risker än de som Baumann, Beck, m fl diskuterar. Och det är också en av mina egentliga poänger: Riskmedvetandet har alltid funnits, men vad vi betraktar som en risk varierar hela tiden; men produktionssystemen, med kulturen, med levnadsstandarden, med utbildningsnivån. Jag är inte emot religion. Människan är en religiös varelse och mår bra av religion. Men den sämsta religionen är den som inte erkänner att den är en sådan. Det skall bli skönt när miljödomedagsreligionen tappar anhängare, för den har en stark benägenhet att förmörka sanningar som behövs för att bearbeta reella miljöfrågor.För ”enskilda” civilisationer och kulturer har undergången också inträffat; gång på gång. Det kommer att hända vår civilisation också. Vi vet bara inte hur det kommer att ske. Men våra rädslor för den leder oss ofta in på tokiga spår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.