Skratta eller gråta?

Nog trodde man att man hört det mesta om hur hunsade dagens kulturarbetare kan vara, men tydligen inte. I ett inslag i radions Kulturnytt igår, berättades om det anställningskontrakt den kände trombonisten och dirigenten Christian Lindberg fick se, när han skulle förnya sin chefsställning vid den s.k. Nordiska kammarorkestern i Sundsvall.
Orkestern, som av kommunen lagts ut på entreprenad till ett privat företag, krävde i kontraktet av Lindberg förutom en sänkning av lönen med 40 procent (vilket han accepterade), dessutom att han inte skulle ha något inflytande över programsättningen; vidare att filmer från konserterna skulle kunna läggas ut på U-tube utan hans tillåtelse, att han inte fick kritisera sitt företag offentligt, samt och slutligen: att han skulle visa en positiv framtoning och ”skratta mycket”!
Det sista valde Lindberg att göra – varpå han rev kontraktet och sa upp sig. Samt offentliggjorde hela förfarandet till media. Rakryggat, minst sagt.
Kanske bra att vi hittills sluppit privat näringsliv som entreprenörer inom biblioteksvärlden – än så länge? I övrigt kan man väl bara – skratta?
Mats Myrstener

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s