Haitis lidande

I jordbävningens spår har världens blickar (tillfälligt) riktats mot det urfattiga Haiti. Stödgalor anordnas och pengar samlas in till de katastrofdrabbade haitierna. Det är så dags.

Problemet är bara att det riktigt upprörande inte är jordbävningen eller de hemska scener av våld och plundring av hjälpsändningar. Det började långt innan – något Peter Hallward påpekar i Aftonbladet för några dagar sedan. I en utmärkt artikel kallad Haiti – ett våldtaget land sparar han inte på krutet.

”Alldeles klart är dock att följderna [av jordbävningen] är resultatet av en mycket lång historia av medveten utsugning och översitteri. Haiti omtalas, närmast rutinartat, som ”det fattigaste landet på västra halvklotet”. Denna fattigdom är ett direkt arv av den kanske mest brutala koloniala exploatering som världen har sett, förenad med decennier av postkolonialt förtryck.”

Jordbävningen sker alltså inte i ett socioekonomiskt vakuum. Det är ingen slump att det fattiga Haiti drabbas så extremt hårt eller att det råder ett sådant tillstånd av misär att man slåss i ett allas krig mot alla för att få del av hjälpsändningarna. Jag hade gjort precis samma sak om jag upplevt vad haitierna upplevt.

USA med vänner har blandat sig i landets styre ända sedan den amerikanska ockupationen av landet 1915. Alla försök att på politisk väg upphäva fattigdomen och avskaffa misären har mötts med ovilja och våldsamma ingripanden (som kuppen mot Aristide 2004).

Sedan kom nyliberalismen som ett brev på posten med ett dråpslag mot det haitiska jordbruket, ett dråpslag som tvingade tiotusentals människor från deras jord och in till städernas miserabla kåkstäder. Hundratusentals människor bor nu i dessa slumområden. Det är inte konstigt att en jordbävning slår extra hårt mot dessa människor som inte har råd att bygga jordbävningssäkra hus (jämför med det rika Japans science fiction-höghus) eller att desperata matkravaller utbryter. Inga fungerande offentliga institutioner kan samordna hjälp i en infrastruktur som redan från början är under all kritik. Det är inget naturligt över detta utan ett resultat av ”decennier av nyliberal ”anpassning” och neoimperialistisk inblandning” (Hallward).

Det räcker inte med tillfällig nödhjälp bara för att det rullas dramatiska bilder på TV. Det krävs radikala åtgärder på en strukturell nivå, omfördelning av resurser från företag till befolkning och kamp mot nyliberalismens järngrepp, att haitierna tillåts bygga upp offentliga institutioner och en social rättvisa värd namnet. Inte ännu en stödgala.

Kristian Schultz

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s