Vilka ord man tillskriver olika problem eller grupper bär på en ideologisk laddning. Kallar man företaget där man jobbar för arbetsgivare eller arbetsköpare? Är nedskärningar reformer eller privatiseringar? Är alla politiska aktivister i Palestina frihetskämpar eller terrorister? Kallar vi bibliotekens besökare brukare eller kunder?
Det finns många exempel och det är viktigt att förstå språkets laddning – hur ens tal är del i en politisk kamp om hegemoni och utrymme. Att hur man formulerar sig är en liten pusselbit av något större. Därför är det väldigt viktigt att inom biblioteksvärlden mota den nyliberala diskursen i dörren. Vi ger inte service åt kunder i en ständig jakt på marknadsandelar. Vi måste våga vägra vara ett företag och istället föra fram biblioteket som en allmänning, som en demokratisk mötesplats där gratisprincipen råder och klassamhället motverkas. Och det kan börja med något så obetydligt som vad vi kallar våra besökare.
Kristian Schultz
BiS 
3 svar på ”Kampen om språket”
Jag skulle aldrig få för mig att kalla allmänheten för kunder. Däremot har jag kollegor som gör det, det sticker i öronen, men jag har inte tagit diskussionen. Hur tar man den diskussionen med kollegor?
Det finns flera ord som varit aktuella genom tiderna. Om man kallar besökare "kunder", så förstår man varför dom vill "hyra" böcker – och kanske vänjer sig vid tanken att så småningom betala för att låna. Eftersom vi i regel inte har en affärsrelation till våra besökare (undantag video på en del bibliotek!) borde "kunder" vara förbjudet i bibliotekets policydokument.
Det sticker i öronen på mig när en besökare kommer till mig och frågar efter en bok de vill "hyra".Klart oroväckande är när vissa kommuner (nacka) har som policy att biblioteksbesökarna skall tilltalas "kunder".