Den sista Sovjetstaten


När jag såg den fina norska TV-serien Berlinerpopplarna kom jag att tänka på ovannämnda uttryck, som fälldes av gamle socialdemokratiske industriministern Björn Rosengren (som väl knappast någon sörjer idag).
Sant är att norsk kulturpolitik alltid varit mer statligt styrd än den svenska. Den kommunala självbestämmanderätten är inte lika självklar i Norge. På gott och ont, men för närvarande ganska positivt, vad jag förstår, tycker man åtminstone i Norge.
I Norge värnar man om de små kommunerna i glesbygden. Staten ger frikostiga bidrag. Välfärden är rekordhög. Man satsar mer på kultur än i Sverige. Norsk biblioteksarkitektur är världsberömd. Nu kommer också alltmer norsk film och TV till Sverige, och norsk skönlitteratur översätts mer än förr.
Jag tänker på 1930-talets ekonomiska finanskris, igångsatt av Ivar Kreugers självmord 1931. Året efter tog socialdemokraterna den politiska makten i riksdagen, och ett stort uppbyggnadsprogram sjösattes där staten aktivt tog ställning. I Stockholm satsades stort på nya kulturinstitutioner, och stadsbiblioteket byggdes ut. Inspirationen kom inte minst från Danmark och Norge, det ”nordiska samarbetet” var viktigt och självklart.
Idag är Sverige inte längre störst, bäst och vackrast i Norden. Danmark har lägre skatter, Finland har gått om i ekonomisk utveckling, norska sjuksystrar och finska lärare är välbetalda, och avunden gentemot Norge och den ”norska oljan” är i Sverige ett ständigt återkommande mantra, ungefär som det ständiga skyllandet på ”krisen i världsekonomin”, som försvar för neddragningar inom den offentliga sektorn.
Men är det bara ”oljan” och ”Nokia” som är skillnaden i satsningar på kultur och bibliotek i de nordiska länderna? Har det inte också något att göra med hur mycket man värdesätter en nationell kultur, en nationell bokproduktion, en levande landsbygd, musik, arkitektur och andra kulturyttringar? Har vi inte halkat efter rejält i Sverige om man jämför med för bara tjugo år sedan? Tyvärr gav den senaste kulturutredningen inga svar på frågorna, mest tomma försäkringar och lite omrörning med sleven i den ljumma kulturgrytan, där köttbitarna lyser med sin frånvaro.
När norrmännen röstade nej till EU funderade många svenskar på att emigrera till den sista sovjetstaten. Många åker nu dit för att arbeta istället. Det kanske inte vore så dumt med lite statlig sovjetstyrning av kulturpolitiken i alla fall?
Mats Myrstener
Läs t.ex. vänsterpartisten Aron Etzlers rapportbok Trondheimsmodellen (ny upplaga 2008) som visar på hur man där kraftigt satsat på offentlig sektor istället för besparingar.
(PS Idag tar lilla Pella, 19 år, studenten, så jag kommer att vara upptagen hela dagen. I fall någon undrar?)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s