Stig Lundströms klassresa och folkbibliotekets roll i folkbildningen?

På 1930-talet diskuterades bland bibliotekarier inte ”klädkoder”, däremot det tyska begreppet ”Leserkunde”. Den aktade tyske bibliotekarien Erwin Ackerknecht talade varmt för detta, som han kallade, ”intensiva arbete” på folkbiblioteken. Det innebar att bibliotekarien förde statistik över vad olika kategorier låntagare läste, ner till enskilda personer. Man kände sina låntagares läsvanor och kunde rekommendera nya böcker inom samma område på direkten. En negativ aspekt var kanske att möjligheten till kontroll också var betydande. Inte minst i Tyskland på 1930-talet.
Det var därför inte så konstigt att Fredrik Hjelmqvist, den amerikanskt influerade Stockholms stadsbiblioteks förste chef, var negativ till sådant ”intensivt” arbete på SSB. Det tog för mycket tid, och möjligheten till missbruk var betydande menade han. Men framförallt var det i stordriftens tid inte – ”rationellt”, det var inte särskilt ”modernt”.
Jag tänker på det när jag läser socionomen Stig Lundströms samlade artiklar ”Tänkt och tryckt”. Lundström gjorde på 1950-talet en klassisk klassresa, från faderns lilla snickeriverkstad i Lidköping, till riksdagens och socialdepartementets korridorer, där han blev utredare i flera socialpolitiska utredningar, bl.a. den stora invandrarutredningen 1973. Hans intresse för invandrarfrågor var stort, som återspeglas i boken.
Sina första läsintryck fick Lundström, som blev en storläsare av skönlitteratur, av en liten krumryggd typograf, maskinsättaren Thun. De besökte tillsammans arbetarekommunens bibliotek i Folkets Hus, där de läste arbetarförfattare som Fridegård, Salje, Moberg, Martinson. Lundström blev Folket-i-Bild-ombud, och fick hjälpa till på biografen Röda Kvarn. Han skriver också mycket om de ”inre bilder” han fortfarande har kvar från barnböcker som Tusen och en natt, från novellerna i Folket i Bild, och de många geografiska reseskildringar från främmande länder han läste på biblioteken.
Stig Lundström skaffade sig med tiden ett stort eget bibliotek. Jag funderar på hur en arbetare idag skulle kunna nå till bibliotekets hyllor, idag när det varken finns typografer eller Folkets Hus-bibliotek eller arbetsplatsombud från Folket i bild längre?
Flera kommuner idag har bara ett enda bibliotek, vilket är minimum för att uppfylla bibliotekslagen. Det verkar i allt mindre grad vara tillrättalagt för de som likt Stig Lundström på eget bevåg vill ”läsa upp sig”, som det hette förr. Risken är nog att när Stigs moderna ättlingar tar sig till kommunens enda bibliotek, efter arbetstid, så är det stängt. Och att de böcker de söker, såvida det inte är bestseller-romaner, antingen är utgallrade, eller inte inköpta alls.
Det kanske inte var så dumt med lite tysk ”Leserkunde” ändå?
Mats Myrstener

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.